Freaks och Heteron och Vi
Suttit i bibliotekets källavåning i tre timmar. Det är för jävla hett i den här stan.
Hann läsa en del idag. Dels Freak, Freddie Wadling biografin. Sen läste jag ut Heteroboken som Sandra Dahlén skrivit.
Nå det var ju rätt tvära kast kanske.
Men när jag tänker efter så är de två böckerna närmare varandra än vad en kan tro först.
Båda handlar på sitt sätt om (styv)syskonen norm och abnormalitet.
Eller hur normaliteten behöver jämföra sig med onormalt för att bli nöjd med sig själv.
Och hur det abnormala kan finna styrka i att åtminstone inte vara precis som alla andra.
Observera att jag skiter hårt i citationstecken. JA, jag är jävligt trött på dem.
Det är biverkningarna av en queeröverdos.
Men det ska jag skriva om nån annan gång.
Hann läsa en del idag. Dels Freak, Freddie Wadling biografin. Sen läste jag ut Heteroboken som Sandra Dahlén skrivit.
Nå det var ju rätt tvära kast kanske.
Men när jag tänker efter så är de två böckerna närmare varandra än vad en kan tro först.
Båda handlar på sitt sätt om (styv)syskonen norm och abnormalitet.
Eller hur normaliteten behöver jämföra sig med onormalt för att bli nöjd med sig själv.
Och hur det abnormala kan finna styrka i att åtminstone inte vara precis som alla andra.
Observera att jag skiter hårt i citationstecken. JA, jag är jävligt trött på dem.
Det är biverkningarna av en queeröverdos.
Men det ska jag skriva om nån annan gång.
Toppdog- My ass!
Jag har slutat att tänka!
Hjärnan segar sig fram i nån slags sirapsliknande klet.
Just nu kan jag inte tänka på något annat än hur mycket jag hatar grannarna som rastar sin hundflock kl 3.30 på morgonen och tränar dressyr på gården
(fast det verkar helt döfött, trots medverkan i det där jävla programmet i tv)
De äckliga små råttliknande hundarna skäller konstant hysteriskt -det måste vara nåt fel på de stackars kräken- och de två stora, pittbullen och rottweilern, springer okopplade omkring och pissar och skiter över hela bostadsområdet. Fast jag föredrar dem ändå, de skäller åtminstone bara då och då.
Det är pin kiv att försöka somna om när de hållt en vaken i trekvart.
Obs, Obs! Brasklapp: DET är HUNDÄGARNA som borde hudflås - inte hundarna de gör ju bara som de får.
NU är det dags att packa färdigt. Jag färdas åt väster.
Det ska bli jävligt skönt. För i götet, där har de minsann pli på både hundar, barnfamiljer och pensionärer!
Det här är ett gulligt djur som jag träffade härom natten. Den kunde gärna få flytta hem till mig.
Hjärnan segar sig fram i nån slags sirapsliknande klet.
Just nu kan jag inte tänka på något annat än hur mycket jag hatar grannarna som rastar sin hundflock kl 3.30 på morgonen och tränar dressyr på gården
(fast det verkar helt döfött, trots medverkan i det där jävla programmet i tv)
De äckliga små råttliknande hundarna skäller konstant hysteriskt -det måste vara nåt fel på de stackars kräken- och de två stora, pittbullen och rottweilern, springer okopplade omkring och pissar och skiter över hela bostadsområdet. Fast jag föredrar dem ändå, de skäller åtminstone bara då och då.
Det är pin kiv att försöka somna om när de hållt en vaken i trekvart.
Obs, Obs! Brasklapp: DET är HUNDÄGARNA som borde hudflås - inte hundarna de gör ju bara som de får.
NU är det dags att packa färdigt. Jag färdas åt väster.
Det ska bli jävligt skönt. För i götet, där har de minsann pli på både hundar, barnfamiljer och pensionärer!
Det här är ett gulligt djur som jag träffade härom natten. Den kunde gärna få flytta hem till mig.
Rädslan som stympar våra liv...
..kommer från reella hot.
Det är som om jag för tillfället har drabbats en nypåkommet uppblossande allergi mot att kommentera aktuella samhällsföretelser eller nyheter i min blogg.
Det är bara liiiite för mycket hemsk verklighet för mig just nu.
Själva processandet genom nätmagen, bladmagen, löpmagen och våmmen och sedan presentationen genom tarmutgången/åsiktslavemanget gör mig alldeles matt.
Orkar inte ta in, bearbeta och tycka nåt. Jag har redan skeppan full.
Därför vägrar jag att ta emot en gratis gåvoprenumeration på DN också.
Därför undviker jag nogsamt att se tv-nyheterna eller att läsa Metro på tunnelbanan.
Det kallas PRIORITERING (halleluja!) eller strutsmentalitet och brukar funkar bra för det mesta.
Tyvärr slipper ett och annat som förstör sinnesron igenom och då gäller det att ha en kraftig dos motgift i närheten.
Bästa motgiftet är den älskade partnern som alltid vet de rätta sakerna att säga när nässelutslagen blommar upp.
När jag tillexempel läser det här. Och jag tänker på att det är bara några veckor kvar till Pride och känner ett oroligt sug därinne i magen. Tänk om...tänk om, det skulle hända nåt hemskt i år igen?
Hur sjukt är det inte att det kan vara farligt för mig att visa min kärlek offentligt till den jag har valt att leva med?
Du där, som inte riskerar en spottloska, en hånfull kommentar eller något mycket värre när du håller din älsklings hand på nattbussen, försök att på allvar tänka dig in i en sådan situation innan du slänger ur dig nåt om att det är modernt att vara homosexuell eller att vi är så jobbiga som bara kräver respekt för vår sexualitet hela tiden.
Fatta hur det är att vara rädd!
Jag är nästan alltid vaksam på vilka som sitter i närheten på tunnelbanan när jag och min partner pussas eller håller varandra i handen.
Jag scannar av omgivningen och vibbarna innan jag kan slappna av när vi är tillsammans ute bland folk.
Att vara rädd kan till slut bli en ofrivillig del av ens personlighet, eftersom det då och då händer saker som ger dig anledning att fortsätta att vara skraj.
Så skitskraj att jag är tvungen att skriva om det här.
Det är som om jag för tillfället har drabbats en nypåkommet uppblossande allergi mot att kommentera aktuella samhällsföretelser eller nyheter i min blogg.
Det är bara liiiite för mycket hemsk verklighet för mig just nu.
Själva processandet genom nätmagen, bladmagen, löpmagen och våmmen och sedan presentationen genom tarmutgången/åsiktslavemanget gör mig alldeles matt.
Orkar inte ta in, bearbeta och tycka nåt. Jag har redan skeppan full.
Därför vägrar jag att ta emot en gratis gåvoprenumeration på DN också.
Därför undviker jag nogsamt att se tv-nyheterna eller att läsa Metro på tunnelbanan.
Det kallas PRIORITERING (halleluja!) eller strutsmentalitet och brukar funkar bra för det mesta.
Tyvärr slipper ett och annat som förstör sinnesron igenom och då gäller det att ha en kraftig dos motgift i närheten.
Bästa motgiftet är den älskade partnern som alltid vet de rätta sakerna att säga när nässelutslagen blommar upp.
När jag tillexempel läser det här. Och jag tänker på att det är bara några veckor kvar till Pride och känner ett oroligt sug därinne i magen. Tänk om...tänk om, det skulle hända nåt hemskt i år igen?
Hur sjukt är det inte att det kan vara farligt för mig att visa min kärlek offentligt till den jag har valt att leva med?
Du där, som inte riskerar en spottloska, en hånfull kommentar eller något mycket värre när du håller din älsklings hand på nattbussen, försök att på allvar tänka dig in i en sådan situation innan du slänger ur dig nåt om att det är modernt att vara homosexuell eller att vi är så jobbiga som bara kräver respekt för vår sexualitet hela tiden.
Fatta hur det är att vara rädd!
Jag är nästan alltid vaksam på vilka som sitter i närheten på tunnelbanan när jag och min partner pussas eller håller varandra i handen.
Jag scannar av omgivningen och vibbarna innan jag kan slappna av när vi är tillsammans ute bland folk.
Att vara rädd kan till slut bli en ofrivillig del av ens personlighet, eftersom det då och då händer saker som ger dig anledning att fortsätta att vara skraj.
Så skitskraj att jag är tvungen att skriva om det här.
Tuvstarr i badrummet
Idag vet ni, idag har jag badat i en kall, klar skogstjärn
i mitt badrum.
Jag har fyllt hela badkaret med iskallt vatten. Med jämna mellanrum går jag dit och sänker ned hela kroppen.
Tappar andan av kylan, känner hur huden knottrar sig skönt, huvudet klarnar till och jag blir lite piggare.
Effekten sitter i ungefär 10 min.
Sen är det tillbaka i helvetet igen.
Men metoden rekommenderas varmt nej usch -starkt. Jag älskar att bada. Så fort jag ser en vattensamling (ok algblommning och avoppsdiken går fetbort) pöl, sjö -våtever- så far tanken genom huvudet -undrar om det går kanske, eventuellt att...
...bada däri?
i mitt badrum.
Jag har fyllt hela badkaret med iskallt vatten. Med jämna mellanrum går jag dit och sänker ned hela kroppen.
Tappar andan av kylan, känner hur huden knottrar sig skönt, huvudet klarnar till och jag blir lite piggare.
Effekten sitter i ungefär 10 min.
Sen är det tillbaka i helvetet igen.
Men metoden rekommenderas varmt nej usch -starkt. Jag älskar att bada. Så fort jag ser en vattensamling (ok algblommning och avoppsdiken går fetbort) pöl, sjö -våtever- så far tanken genom huvudet -undrar om det går kanske, eventuellt att...
...bada däri?
HELVETET var på besök på Hötorget idag...
Hettan.
Det kan inte förbigås utan att bli kommenterad även av mig.
I´m f-ng hate it!
Tar ledigt två veckors regn hellre än en till dag som idag.
Vill jag ha mjuk asfalt och tom. svettiga öron, kan jag -åtminstone teoretiskt- resa till Death Valley eller Mexico.
Idag har jag stoppat fingrarna i jorden. Planterat mina växter på bakongen.
Bambu, Lavendel, Rosmarin, Salvia, Hortensia, mm.
Konstig blandning?
-Inte då!
Handlade flera av dem på Hötorget när jag väl hade kommit över chocken att bli kallad "Madame"och liknande oupphörligt.
Hej Vackra Damen! Extra billigt bara för dig!!
Ju mer någon jobbar på att påkalla min uppmärksamhet genom att vråla detta i örat på mig desto större lovar tar jag runt er.
Jag handlar hellre av den tröttaste, suraste eller mest ointresserade torgförsäljaren som släpar benen efter sig för att slippa tala om vad tomaterna kostar.
Och det är mitt lilla sätt att protestera mot kvinno-objektifieringen.
Äsch sånt skitsnack.
Jag spelar svårfångad, helt enkelt.
Det kan inte förbigås utan att bli kommenterad även av mig.
I´m f-ng hate it!
Tar ledigt två veckors regn hellre än en till dag som idag.
Vill jag ha mjuk asfalt och tom. svettiga öron, kan jag -åtminstone teoretiskt- resa till Death Valley eller Mexico.
Idag har jag stoppat fingrarna i jorden. Planterat mina växter på bakongen.
Bambu, Lavendel, Rosmarin, Salvia, Hortensia, mm.
Konstig blandning?
-Inte då!
Handlade flera av dem på Hötorget när jag väl hade kommit över chocken att bli kallad "Madame"och liknande oupphörligt.
Hej Vackra Damen! Extra billigt bara för dig!!
Ju mer någon jobbar på att påkalla min uppmärksamhet genom att vråla detta i örat på mig desto större lovar tar jag runt er.
Jag handlar hellre av den tröttaste, suraste eller mest ointresserade torgförsäljaren som släpar benen efter sig för att slippa tala om vad tomaterna kostar.
Och det är mitt lilla sätt att protestera mot kvinno-objektifieringen.
Äsch sånt skitsnack.
Jag spelar svårfångad, helt enkelt.
Kart, Övermogen eller Rutten.
Jo, jag fattar jag är på det sluttande planet nu.
Det är bara att bocka av:
Praktisk shoppingkärra. -Självklart.
Stavgång. -Japp.
Muskelsalva i badrumsskåpet. -Check!.
Och nu:
Rejäla Schollsandaler. -Visst, serru.
Och jag är så jävla nöjd över att jag inte bryr mig. Det är säkert också ett tecken.
Skulle ha åkt på utflykt idag men kroppen sa ifrån. Vaken halva natten med sån jävla ryggvärk att jag trodde jag skulle gå av på mitten.
Och det är ungefär lika kul att skriva om som det är att läsa om det, tänker jag.
En sak är konstig.
Jag fortsätter blaja så enormt tråkigt om mitt futtiga gråa liv som jag inte ens med bästa påhittarvilja kan få att verka det minsta intressant. Mina trista foton ska jag inte ens gå in på. Patetiskt faktiskt.
Borde kasta in den där handduken en gång för alla, men inte ens det fattar jag.
Sorgerliga saker hända än i våra dar minsann. Kalla mig shillingtryck, jag är SÅ passé.
I mitt parallella liv -i det där andra universumet bakom spegeln- dansar jag som en dervisch lyckligt runt, runt på Slick och träffar alla jag inte sett på så länge, blir lagom berusad, äger natten glad och uppspelt precis som om smärta och bekymmer inte kunde nå mig.
Vi ses där!
Det är bara att bocka av:
Praktisk shoppingkärra. -Självklart.
Stavgång. -Japp.
Muskelsalva i badrumsskåpet. -Check!.
Och nu:
Rejäla Schollsandaler. -Visst, serru.
Och jag är så jävla nöjd över att jag inte bryr mig. Det är säkert också ett tecken.
Skulle ha åkt på utflykt idag men kroppen sa ifrån. Vaken halva natten med sån jävla ryggvärk att jag trodde jag skulle gå av på mitten.
Och det är ungefär lika kul att skriva om som det är att läsa om det, tänker jag.
En sak är konstig.
Jag fortsätter blaja så enormt tråkigt om mitt futtiga gråa liv som jag inte ens med bästa påhittarvilja kan få att verka det minsta intressant. Mina trista foton ska jag inte ens gå in på. Patetiskt faktiskt.
Borde kasta in den där handduken en gång för alla, men inte ens det fattar jag.
Sorgerliga saker hända än i våra dar minsann. Kalla mig shillingtryck, jag är SÅ passé.
I mitt parallella liv -i det där andra universumet bakom spegeln- dansar jag som en dervisch lyckligt runt, runt på Slick och träffar alla jag inte sett på så länge, blir lagom berusad, äger natten glad och uppspelt precis som om smärta och bekymmer inte kunde nå mig.
Vi ses där!
Nu sitter vi här med tvättad hals och blänker
Regnet har tagit en liten återhämtningspaus.
Ikväll kom den sjuka kattan in till oss igen. Hon lägger sig genast på sin plats i fotändan av sängen, ligger snällt där och spinner ljudligt.
När man pratar med henne tittar hon kisande på en och börjar spinna ännu högre med inslag av övertoner.
Nu måste hon väl få sova här i natt, antar jag. Ingen här har nog hjärta nog att slänga ut henne igen. Men jag vill INTE ha en katt nu. Pallar ju knappt att ta hand om mig själv. Och hon är sjuk och jag vill inte bli tvungen att ta henne till vetrinär, medicinera eller i värsta fall avliva henne. Hon är ju iallafall 14 år säger grannen. Men vad gör man när hon kommer och gullar sig in hos mig, man släpper in kattskrället och bäddar mjukt åt henne.
Jag tror att hon är sne på sin husse för att han drog iväg i flera dagar och bara ställde ut hennes mat i trappan.
Om jag vore hon skulle jag pissa i hans skor, nä förresten det kanske vore att skriva under sin dödsdom.
Var på rehab i dag igen och fick lite handpåläggning och lite elchocker.
Jag försökte gå en stund i shoppingtemplet på vägen hem och försökte blända in, låtsas att jag var en tvättäkta shoppoholic och tittade desperat på handväskor och skor som jag aldrig i min lilla låda skulle tänka mig att köpa.
I fiendeland gäller det att inte sticka ut.
Hey, jag är normal, precis som ni och jag är också jätteledsen för att vi åkte ur. Visst, kompis -se mitt vita hemblekta leende jag lovar, jag är precis som alla andra.
Nu ska jag snart köra hem till min man och mina 2 och 3/4 dels barn i kedjehuset i min vita Subaru eller Toyota. Just det vi har en schäfer/ boxer/ labrador också. Och en studsmatta på tomten, barnen älskar att hoppa på den.
Ikväll kom den sjuka kattan in till oss igen. Hon lägger sig genast på sin plats i fotändan av sängen, ligger snällt där och spinner ljudligt.
När man pratar med henne tittar hon kisande på en och börjar spinna ännu högre med inslag av övertoner.
Nu måste hon väl få sova här i natt, antar jag. Ingen här har nog hjärta nog att slänga ut henne igen. Men jag vill INTE ha en katt nu. Pallar ju knappt att ta hand om mig själv. Och hon är sjuk och jag vill inte bli tvungen att ta henne till vetrinär, medicinera eller i värsta fall avliva henne. Hon är ju iallafall 14 år säger grannen. Men vad gör man när hon kommer och gullar sig in hos mig, man släpper in kattskrället och bäddar mjukt åt henne.
Jag tror att hon är sne på sin husse för att han drog iväg i flera dagar och bara ställde ut hennes mat i trappan.
Om jag vore hon skulle jag pissa i hans skor, nä förresten det kanske vore att skriva under sin dödsdom.
Var på rehab i dag igen och fick lite handpåläggning och lite elchocker.
Jag försökte gå en stund i shoppingtemplet på vägen hem och försökte blända in, låtsas att jag var en tvättäkta shoppoholic och tittade desperat på handväskor och skor som jag aldrig i min lilla låda skulle tänka mig att köpa.
I fiendeland gäller det att inte sticka ut.
Hey, jag är normal, precis som ni och jag är också jätteledsen för att vi åkte ur. Visst, kompis -se mitt vita hemblekta leende jag lovar, jag är precis som alla andra.
Nu ska jag snart köra hem till min man och mina 2 och 3/4 dels barn i kedjehuset i min vita Subaru eller Toyota. Just det vi har en schäfer/ boxer/ labrador också. Och en studsmatta på tomten, barnen älskar att hoppa på den.
Jamen kom då nån gång
känns det som.
Väntan, väntan. När ska mitt kuliga, perfekta tillfredställande liv börja då?
Jag är jävligt trött på att vänta.
Känner hur ångestsvetten tränger på bara jag tänker på det.
Större delen av mitt liv har inneburit långa perioder av olika sorters väntan.
Hur kan en stänga av väntningen?
Hela mitt fucking jävla liv är som en massa ouppfyllda dominobrickor i oänliga rader som är tvingade att stå still där de står i väntan på att brickan före ska ramla nån gång så att de slipper vänta mer på att få ligga.
Nu tänker jag snart stänga av väntet.
Tänker strunta i framtiden tills faktumen stampar mig på tårna, hoppar upp och ned, viftar och försöker påkalla min uppmärksamhet.
Jaha, ja säger jag är det så dags att komma nu. Jag hade just bestämt mig för att skita i er.
Men nähej nej det var en liten inbillning det.
Inte går det att komma undan den heliga väntetiden inte.
Hela livet i väntan på dö- osv.
OK då, men jag tänker iallafall läsa en bok medan jag hänger i luften.
Och jag undanber mig nån vidrig muzak,under tiden tack.
Doft av gummi och kaprifol
Ikväll var jag på besök i idyllen. Dofterna attackerar hänsynslöst, rullar rakt in i minnesbanken nånstans i hjärnan. Nytvättade lakan, shersmin och rosor. Och tändvätska på grillkol.
Hjärnan säger: villaträdgård, sommar. På vägen hem i t-banan avslagen öl, syntetsvett och bränt gummi: trötta men nöjda helgfirare på väg hem. Det låter inte gott, men blir ändå hemtrevligt i sammanhanget på nåt sätt.Tänker att det vore ballt om en kunde lägga på lukt till bilderna i kameran.
Jag vet att John Waters (?) gjorde ett försök till filmen Hairspray. Men det blev inte så lyckat vad jag minns. Kanske är det bättre ändå att lägga till bilderna till dofterna istället för tvärtom.
Hm. Det måste jag fnula på lite.
Jag älskar parkeringshuslukt också. Bensin, cement och nånting odefinierbart bilaktigt. Spännande.
Hjärnan säger: villaträdgård, sommar. På vägen hem i t-banan avslagen öl, syntetsvett och bränt gummi: trötta men nöjda helgfirare på väg hem. Det låter inte gott, men blir ändå hemtrevligt i sammanhanget på nåt sätt.Tänker att det vore ballt om en kunde lägga på lukt till bilderna i kameran.
Jag vet att John Waters (?) gjorde ett försök till filmen Hairspray. Men det blev inte så lyckat vad jag minns. Kanske är det bättre ändå att lägga till bilderna till dofterna istället för tvärtom.
Hm. Det måste jag fnula på lite.
Jag älskar parkeringshuslukt också. Bensin, cement och nånting odefinierbart bilaktigt. Spännande.
midsommar
Far är rar
Någon älskade sin pappa.
Jag saknar den pappa jag inte hade, fast jag har haft flera. En är död nu. Han var min sommarpappa och trygghet för en liten ekorrögd och tufsig unge som var jag. Ibland fick jag ha honom för mig själv, det var det allra bästa och jag kunde låtsas att han var min på riktigt.
Vi åkte ut med båten och fiskade på kvällen när vattnet var stilla och blankt. Vi viskade till varandra ibland för att inte skrämma fisken.
Han hade ett skratt som gjorde mig lycklig. Jag ville få honom att skratta jämt för det kändes så bra i magen då. Jag har ett foto som jag har tagit på honom med min första instamatic när han sitter nedböjd och byter fiskedrag åt mig. Man ser att han börjar få lite tunt hår uppe på huvudet och hans solbruna armar
Han lärde mig växternas namn och vilka svampar man inte ska plocka. Jag saknar och längtar efter honom. Men jag har inte varit vid hans grav sedan begravningen.
Nu har jag två pappor kvar. Den ena är bio pappan som jag brukade gå på bio med. Min överläpp liknar hans. Vi har syltburksläppar, sa han. Jag tyckte att han kunde göra allt så roligt när jag var liten. Det var alltid äventyr och ofta lite farligt att vara med honom. När han nu hade tid för mig. Och när han dök upp som han sagt.Jag längtade efter honom ständigt i så många år att det till slut gick över. Nu ses vi ibland men han är nästan alltid stressad och forcerad då. Jag förstår att vi är släkt, fast det känns inte alltid så.
Den sista pappan är den jag har bråkat mest med, men också den som har brytt sig mest om mig. Han kom sist in i mitt liv när jag var fyra år, men har varit där mest, Det var han som köpte en fin Bjärton-gitarr till mig när jag ville lära mig spela. Och min första akvarellfärger. Windsor-Newton. Jag skulle ju ha kvalité, sa han när min mamma tyckte det var för dyrt. Det var han som blev förbannad när jag inte hörde av mig och satt vaken och väntade oroligt när jag som 14 åring kom hemlallande klockan fyra på morgonen.
Den sista pappan är den allra bästa pappan, han flätade mitt hår varje morgon när jag gick i småskolan.
På eftermiddagen efter skolan väntade han hemma med choklad och nybakade frallor. Det var han som tog hand om mig när jag var mycket sjuk med hög feber, köpte pommac och rörde bort bubblorna för att locka mig att dricka. Han fuktade linnehanddukar, kylde dem i kylskåpet för att lägga på min panna.
Ja, det är sant.
Det är han som ringer mig nu och bekymrat undrar om det är nåt jag behöver och som skulle ge mig sin allra finaste skjorta om jag sa att den var fin.
Så kom inte och snacka om att blod är tjockare än vatten, det betyder ingenting för mig.
Jag saknar den pappa jag inte hade, fast jag har haft flera. En är död nu. Han var min sommarpappa och trygghet för en liten ekorrögd och tufsig unge som var jag. Ibland fick jag ha honom för mig själv, det var det allra bästa och jag kunde låtsas att han var min på riktigt.
Vi åkte ut med båten och fiskade på kvällen när vattnet var stilla och blankt. Vi viskade till varandra ibland för att inte skrämma fisken.
Han hade ett skratt som gjorde mig lycklig. Jag ville få honom att skratta jämt för det kändes så bra i magen då. Jag har ett foto som jag har tagit på honom med min första instamatic när han sitter nedböjd och byter fiskedrag åt mig. Man ser att han börjar få lite tunt hår uppe på huvudet och hans solbruna armar
Han lärde mig växternas namn och vilka svampar man inte ska plocka. Jag saknar och längtar efter honom. Men jag har inte varit vid hans grav sedan begravningen.
Nu har jag två pappor kvar. Den ena är bio pappan som jag brukade gå på bio med. Min överläpp liknar hans. Vi har syltburksläppar, sa han. Jag tyckte att han kunde göra allt så roligt när jag var liten. Det var alltid äventyr och ofta lite farligt att vara med honom. När han nu hade tid för mig. Och när han dök upp som han sagt.Jag längtade efter honom ständigt i så många år att det till slut gick över. Nu ses vi ibland men han är nästan alltid stressad och forcerad då. Jag förstår att vi är släkt, fast det känns inte alltid så.
Den sista pappan är den jag har bråkat mest med, men också den som har brytt sig mest om mig. Han kom sist in i mitt liv när jag var fyra år, men har varit där mest, Det var han som köpte en fin Bjärton-gitarr till mig när jag ville lära mig spela. Och min första akvarellfärger. Windsor-Newton. Jag skulle ju ha kvalité, sa han när min mamma tyckte det var för dyrt. Det var han som blev förbannad när jag inte hörde av mig och satt vaken och väntade oroligt när jag som 14 åring kom hemlallande klockan fyra på morgonen.
Den sista pappan är den allra bästa pappan, han flätade mitt hår varje morgon när jag gick i småskolan.
På eftermiddagen efter skolan väntade han hemma med choklad och nybakade frallor. Det var han som tog hand om mig när jag var mycket sjuk med hög feber, köpte pommac och rörde bort bubblorna för att locka mig att dricka. Han fuktade linnehanddukar, kylde dem i kylskåpet för att lägga på min panna.
Ja, det är sant.
Det är han som ringer mig nu och bekymrat undrar om det är nåt jag behöver och som skulle ge mig sin allra finaste skjorta om jag sa att den var fin.
Så kom inte och snacka om att blod är tjockare än vatten, det betyder ingenting för mig.
Bitter men inte skämd
Jag gör mig mycket bättre som kommentar. Gärna lite syrliga sådana. Ironi är mitt andranamn. Risken att uppfattas som sur, bitter och elak är försumbar. Bla, bla smällar man får ta osv.
Jag skulle gärna vara lite mer elak. Måste jobba mer på det. Och bara vara snäll mot de som förtjänar det. Som den övergivna sjuka kattan i min trappa.
Hon ska få lite kalkonpålägg nu.
Jag skulle gärna vara lite mer elak. Måste jobba mer på det. Och bara vara snäll mot de som förtjänar det. Som den övergivna sjuka kattan i min trappa.
Hon ska få lite kalkonpålägg nu.
Regn hos dig
betyder inte att det regnar på mig.
Från ett ibland smärtsamt vackert och soligt Göteborg, rakt in i lågtrycket över Stockholm.
Men jag är tacksam för det lilla.
Det var allt som allt en lyckad resa rakt in i famlijeträsket med Lisebergsbesök och glassexcesser.
Smärta i mig betyder inte att det gör ont i dig.
De senaste två dygnen, sedan vi kom hem ( det kom tillbaka dagen innan vi åkte hem) har jag varit halt, sned och söndervärkt -igen.
Både ser ut och känner mig som Quasimodo.
Värken är tillbaka, fast den har aldrig varit helt borta egentligen, men nu är det värre än på länge.
Smärtan släpper aldrig taget riktigt, jag känner mig nästan utplånad.
Det blir liksom ingenting av mig kvar.
Ingen ork och svårt att koncentrera mig på någonting. Måste kämpa för att hålla mig kvar i verkligheten.
Idag ville jag bara sätta mig ned på golvet i Farsta Centrum, skrika och gråta.
Från ett ibland smärtsamt vackert och soligt Göteborg, rakt in i lågtrycket över Stockholm.
Men jag är tacksam för det lilla.
Det var allt som allt en lyckad resa rakt in i famlijeträsket med Lisebergsbesök och glassexcesser.
Smärta i mig betyder inte att det gör ont i dig.
De senaste två dygnen, sedan vi kom hem ( det kom tillbaka dagen innan vi åkte hem) har jag varit halt, sned och söndervärkt -igen.
Både ser ut och känner mig som Quasimodo.
Värken är tillbaka, fast den har aldrig varit helt borta egentligen, men nu är det värre än på länge.
Smärtan släpper aldrig taget riktigt, jag känner mig nästan utplånad.
Det blir liksom ingenting av mig kvar.
Ingen ork och svårt att koncentrera mig på någonting. Måste kämpa för att hålla mig kvar i verkligheten.
Idag ville jag bara sätta mig ned på golvet i Farsta Centrum, skrika och gråta.
Det gäller att utveckla strategier för att stå ut.
Jag distraherar mig själv genom att titta på verkligheten genom kameralinsen.
Inga prestationskrav, inga mål annat än att ha roligt.
I bästa fall kan jag glömma det som gör ont -både i kroppen och i sinnet - en liten stund.
Jag distraherar mig själv genom att titta på verkligheten genom kameralinsen.
Inga prestationskrav, inga mål annat än att ha roligt.
I bästa fall kan jag glömma det som gör ont -både i kroppen och i sinnet - en liten stund.
En annan tidräkning tar över.
Befriad i ett parallellt universum.
Det som gör ont i dig betyder inte smärta för mig.
Jag är så glad att jag är -----?
Nationaldagen firades i tvättstugan där jag tvättade min svenska tvätt.
Det var inte mycket blågult mest svart.
Och det är min lilla solidaritetsgest, det.
En korkad snubbe fick en rejäl skopa utskällning av mig för att han inte fattade att man måste B-O-K-A tvätttid, det går minsann inte för sig att bara komma och tro att man får lov att hänga in i MITT torkskåp på MIN tid.
Han bad stammande om ursäkt på nybörjarsvenska.
Så då fick jag chansen att vara en god och tolerant medborgare.
Jag FÖRLÄT honom och visade var bokningstavlan satt och hur han skulle göra. Jajjamensan.
Vi har ju vissa REGLER här i Sverige som det är bra att känna till.
Tvättstugan är tillexempel en krigszon, ett minerat område. Liksom bankomat och bussköer.
För som Karolina Klüft säger, vi måste räcka ut handen åt varandra och säga förlåt.
Så jag väntar nu på att någon mer ska be mig om förlåtelse och tolerans.
Gud, vad jag känner mig svensk nu.
Jag har nog blivit lite blondare än igår.
Det var inte mycket blågult mest svart.
Och det är min lilla solidaritetsgest, det.
En korkad snubbe fick en rejäl skopa utskällning av mig för att han inte fattade att man måste B-O-K-A tvätttid, det går minsann inte för sig att bara komma och tro att man får lov att hänga in i MITT torkskåp på MIN tid.
Han bad stammande om ursäkt på nybörjarsvenska.
Så då fick jag chansen att vara en god och tolerant medborgare.
Jag FÖRLÄT honom och visade var bokningstavlan satt och hur han skulle göra. Jajjamensan.
Vi har ju vissa REGLER här i Sverige som det är bra att känna till.
Tvättstugan är tillexempel en krigszon, ett minerat område. Liksom bankomat och bussköer.
För som Karolina Klüft säger, vi måste räcka ut handen åt varandra och säga förlåt.
Så jag väntar nu på att någon mer ska be mig om förlåtelse och tolerans.
Gud, vad jag känner mig svensk nu.
Jag har nog blivit lite blondare än igår.
Pingstfröjd
Allt var som det skulle idag.
Jag är som ett litet luddigt
moln.
Jag är som ett litet luddigt
moln.
