osthund

Någon älskade sin pappa.
Jag saknar den pappa jag inte hade, fast jag har haft flera. En är död nu. Han var min sommarpappa och trygghet för en liten ekorrögd och tufsig unge som var jag. Ibland fick jag ha honom för mig själv, det var det allra bästa och jag kunde låtsas att han var min på riktigt.
Vi åkte ut med båten och fiskade på kvällen när vattnet var stilla och blankt. Vi viskade till varandra ibland för att inte skrämma fisken.
Han hade ett skratt som gjorde mig lycklig. Jag ville få honom att skratta jämt för det kändes så bra i magen då. Jag har ett foto som jag har tagit på honom med min första instamatic när han sitter nedböjd och byter fiskedrag åt mig. Man ser att han börjar få lite tunt hår uppe på huvudet och hans solbruna armar
Han lärde mig växternas namn och vilka svampar man inte ska plocka. Jag saknar och längtar efter honom. Men jag har inte varit vid hans grav sedan begravningen.

Nu har jag två pappor kvar. Den ena är bio pappan som jag brukade gå på bio med. Min överläpp liknar hans. Vi har syltburksläppar, sa han. Jag tyckte att han kunde göra allt så roligt när jag var liten. Det var alltid äventyr och ofta lite farligt att vara med honom. När han nu hade tid för mig. Och när han dök upp som han sagt.Jag längtade efter honom ständigt i så många år att det till slut gick över. Nu ses vi ibland men han är nästan alltid stressad och forcerad då. Jag förstår att vi är släkt, fast det känns inte alltid så.

Den sista pappan är den jag har bråkat mest med, men också den som har brytt sig mest om mig. Han kom sist in i mitt liv när jag var fyra år, men har varit där mest, Det var han som köpte en fin Bjärton-gitarr till mig när jag ville lära mig spela. Och min första akvarellfärger. Windsor-Newton. Jag skulle ju ha kvalité, sa han när min mamma tyckte det var för dyrt. Det var han som blev förbannad när jag inte hörde av mig och satt vaken och väntade oroligt när jag som 14 åring kom hemlallande klockan fyra på morgonen.
Den sista pappan är den allra bästa pappan, han flätade mitt hår varje morgon när jag gick i småskolan.
På eftermiddagen efter skolan väntade han hemma med choklad och nybakade frallor. Det var han som tog hand om mig när jag var mycket sjuk med hög feber, köpte pommac och rörde bort bubblorna för att locka mig att dricka. Han fuktade linnehanddukar, kylde dem i kylskåpet för att lägga på min panna.
Ja, det är sant.
Det är han som ringer mig nu och bekymrat undrar om det är nåt jag behöver och som skulle ge mig sin allra finaste skjorta om jag sa att den var fin.
Så kom inte och snacka om att blod är tjockare än vatten, det betyder ingenting för mig.