osthund

Suttit i bibliotekets källavåning i tre timmar. Det är för jävla hett i den här stan.

Hann läsa en del idag. Dels Freak, Freddie Wadling biografin. Sen läste jag ut Heteroboken som Sandra Dahlén skrivit.
Nå det var ju rätt tvära kast kanske.
Men när jag tänker efter så är de två böckerna närmare varandra än vad en kan tro först.

Båda handlar på sitt sätt om (styv)syskonen norm och abnormalitet.
Eller hur normaliteten behöver jämföra sig med onormalt för att bli nöjd med sig själv.
Och hur det abnormala kan finna styrka i att åtminstone inte vara precis som alla andra.

Observera att jag skiter hårt i citationstecken. JA, jag är jävligt trött på dem.

Det är biverkningarna av en queeröverdos.

Men det ska jag skriva om nån annan gång.

Jag har slutat att tänka!
Hjärnan segar sig fram i nån slags sirapsliknande klet.


Just nu kan jag inte tänka på något annat än hur mycket jag hatar grannarna som rastar sin hundflock kl 3.30 på morgonen och tränar dressyr på gården
(fast det verkar helt döfött, trots medverkan i det där jävla programmet i tv)
De äckliga små råttliknande hundarna skäller konstant hysteriskt -det måste vara nåt fel på de stackars kräken- och de två stora, pittbullen och rottweilern, springer okopplade omkring och pissar och skiter över hela bostadsområdet. Fast jag föredrar dem ändå, de skäller åtminstone bara då och då.

Det är pin kiv att försöka somna om när de hållt en vaken i trekvart.



Obs, Obs! Brasklapp: DET är HUNDÄGARNA som borde hudflås - inte hundarna de gör ju bara som de får.



NU är det dags att packa färdigt. Jag färdas åt väster.

Det ska bli jävligt skönt. För i götet, där har de minsann pli på både hundar, barnfamiljer och pensionärer!





Det här är ett gulligt djur som jag träffade härom natten. Den kunde gärna få flytta hem till mig.

..kommer från reella hot.
Det är som om jag för tillfället har drabbats en nypåkommet uppblossande allergi mot att kommentera aktuella samhällsföretelser eller nyheter i min blogg.
Det är bara liiiite för mycket hemsk verklighet för mig just nu.
Själva processandet genom nätmagen, bladmagen, löpmagen och våmmen och sedan presentationen genom tarmutgången/åsiktslavemanget gör mig alldeles matt.
Orkar inte ta in, bearbeta och tycka nåt. Jag har redan skeppan full.
Därför vägrar jag att ta emot en gratis gåvoprenumeration på DN också.
Därför undviker jag nogsamt att se tv-nyheterna eller att läsa Metro på tunnelbanan.
Det kallas PRIORITERING (halleluja!) eller strutsmentalitet och brukar funkar bra för det mesta.

Tyvärr slipper ett och annat som förstör sinnesron igenom och då gäller det att ha en kraftig dos motgift i närheten.
Bästa motgiftet är den älskade partnern som alltid vet de rätta sakerna att säga när nässelutslagen blommar upp.
När jag tillexempel läser det här. Och jag tänker på att det är bara några veckor kvar till Pride och känner ett oroligt sug därinne i magen. Tänk om...tänk om, det skulle hända nåt hemskt i år igen?
Hur sjukt är det inte att det kan vara farligt för mig att visa min kärlek offentligt till den jag har valt att leva med?

Du där, som inte riskerar en spottloska, en hånfull kommentar eller något mycket värre när du håller din älsklings hand på nattbussen, försök att på allvar tänka dig in i en sådan situation innan du slänger ur dig nåt om att det är modernt att vara homosexuell eller att vi är så jobbiga som bara kräver respekt för vår sexualitet hela tiden.
Fatta hur det är att vara rädd!
Jag är nästan alltid vaksam på vilka som sitter i närheten på tunnelbanan när jag och min partner pussas eller håller varandra i handen.
Jag scannar av omgivningen och vibbarna innan jag kan slappna av när vi är tillsammans ute bland folk.
Att vara rädd kan till slut bli en ofrivillig del av ens personlighet, eftersom det då och då händer saker som ger dig anledning att fortsätta att vara skraj.
Så skitskraj att jag är tvungen att skriva om det här.

Idag vet ni, idag har jag badat i en kall, klar skogstjärn
i mitt badrum.
Jag har fyllt hela badkaret med iskallt vatten. Med jämna mellanrum går jag dit och sänker ned hela kroppen.
Tappar andan av kylan, känner hur huden knottrar sig skönt, huvudet klarnar till och jag blir lite piggare.
Effekten sitter i ungefär 10 min.
Sen är det tillbaka i helvetet igen.
Men metoden rekommenderas varmt nej usch -starkt. Jag älskar att bada. Så fort jag ser en vattensamling (ok algblommning och avoppsdiken går fetbort) pöl, sjö -våtever- så far tanken genom huvudet -undrar om det går kanske, eventuellt att...




...bada däri?

Hettan.
Det kan inte förbigås utan att bli kommenterad även av mig.

I´m f-ng hate it!
Tar ledigt två veckors regn hellre än en till dag som idag.
Vill jag ha mjuk asfalt och tom. svettiga öron, kan jag -åtminstone teoretiskt- resa till Death Valley eller Mexico.

Idag har jag stoppat fingrarna i jorden. Planterat mina växter på bakongen.
Bambu, Lavendel, Rosmarin, Salvia, Hortensia, mm.
Konstig blandning?
-Inte då!




Handlade flera av dem på Hötorget när jag väl hade kommit över chocken att bli kallad "Madame"och liknande oupphörligt.
Hej Vackra Damen! Extra billigt bara för dig!!
Ju mer någon jobbar på att påkalla min uppmärksamhet genom att vråla detta i örat på mig desto större lovar tar jag runt er.
Jag handlar hellre av den tröttaste, suraste eller mest ointresserade torgförsäljaren som släpar benen efter sig för att slippa tala om vad tomaterna kostar.

Och det är mitt lilla sätt att protestera mot kvinno-objektifieringen.

Äsch sånt skitsnack.
Jag spelar svårfångad, helt enkelt.

Jo, jag fattar jag är på det sluttande planet nu.
Det är bara att bocka av:
Praktisk shoppingkärra. -Självklart.
Stavgång. -Japp.
Muskelsalva i badrumsskåpet. -Check!.
Och nu:
Rejäla Schollsandaler. -Visst, serru.

Och jag är så jävla nöjd över att jag inte bryr mig. Det är säkert också ett tecken.

Skulle ha åkt på utflykt idag men kroppen sa ifrån. Vaken halva natten med sån jävla ryggvärk att jag trodde jag skulle gå av på mitten.
Och det är ungefär lika kul att skriva om som det är att läsa om det, tänker jag.
En sak är konstig.
Jag fortsätter blaja så enormt tråkigt om mitt futtiga gråa liv som jag inte ens med bästa påhittarvilja kan få att verka det minsta intressant. Mina trista foton ska jag inte ens gå in på. Patetiskt faktiskt.
Borde kasta in den där handduken en gång för alla, men inte ens det fattar jag.

Sorgerliga saker hända än i våra dar minsann. Kalla mig shillingtryck, jag är SÅ passé.

I mitt parallella liv -i det där andra universumet bakom spegeln- dansar jag som en dervisch lyckligt runt, runt på Slick och träffar alla jag inte sett på så länge, blir lagom berusad, äger natten glad och uppspelt precis som om smärta och bekymmer inte kunde nå mig.




Vi ses där!

Regnet har tagit en liten återhämtningspaus.




Ikväll kom den sjuka kattan in till oss igen. Hon lägger sig genast på sin plats i fotändan av sängen, ligger snällt där och spinner ljudligt.
När man pratar med henne tittar hon kisande på en och börjar spinna ännu högre med inslag av övertoner.
Nu måste hon väl få sova här i natt, antar jag. Ingen här har nog hjärta nog att slänga ut henne igen. Men jag vill INTE ha en katt nu. Pallar ju knappt att ta hand om mig själv. Och hon är sjuk och jag vill inte bli tvungen att ta henne till vetrinär, medicinera eller i värsta fall avliva henne. Hon är ju iallafall 14 år säger grannen. Men vad gör man när hon kommer och gullar sig in hos mig, man släpper in kattskrället och bäddar mjukt åt henne.
Jag tror att hon är sne på sin husse för att han drog iväg i flera dagar och bara ställde ut hennes mat i trappan.
Om jag vore hon skulle jag pissa i hans skor, nä förresten det kanske vore att skriva under sin dödsdom.

Var på rehab i dag igen och fick lite handpåläggning och lite elchocker.

Jag försökte gå en stund i shoppingtemplet på vägen hem och försökte blända in, låtsas att jag var en tvättäkta shoppoholic och tittade desperat på handväskor och skor som jag aldrig i min lilla låda skulle tänka mig att köpa.
I fiendeland gäller det att inte sticka ut.
Hey, jag är normal, precis som ni och jag är också jätteledsen för att vi åkte ur. Visst, kompis -se mitt vita hemblekta leende jag lovar, jag är precis som alla andra.
Nu ska jag snart köra hem till min man och mina 2 och 3/4 dels barn i kedjehuset i min vita Subaru eller Toyota. Just det vi har en schäfer/ boxer/ labrador också. Och en studsmatta på tomten, barnen älskar att hoppa på den.

känns det som.
Väntan, väntan. När ska mitt kuliga, perfekta tillfredställande liv börja då?
Jag är jävligt trött på att vänta.
Känner hur ångestsvetten tränger på bara jag tänker på det.

Större delen av mitt liv har inneburit långa perioder av olika sorters väntan.
Hur kan en stänga av väntningen?
Hela mitt fucking jävla liv är som en massa ouppfyllda dominobrickor i oänliga rader som är tvingade att stå still där de står i väntan på att brickan före ska ramla nån gång så att de slipper vänta mer på att få ligga.
Nu tänker jag snart stänga av väntet.
Tänker strunta i framtiden tills faktumen stampar mig på tårna, hoppar upp och ned, viftar och försöker påkalla min uppmärksamhet.

Jaha, ja säger jag är det så dags att komma nu. Jag hade just bestämt mig för att skita i er.

Men nähej nej det var en liten inbillning det.
Inte går det att komma undan den heliga väntetiden inte.
Hela livet i väntan på dö- osv.
OK då, men jag tänker iallafall läsa en bok medan jag hänger i luften.

Och jag undanber mig nån vidrig muzak,under tiden tack.

Jag gör mig mycket bättre som kommentar. Gärna lite syrliga sådana. Ironi är mitt andranamn. Risken att uppfattas som sur, bitter och elak är försumbar. Bla, bla smällar man får ta osv.
Jag skulle gärna vara lite mer elak. Måste jobba mer på det. Och bara vara snäll mot de som förtjänar det. Som den övergivna sjuka kattan i min trappa.
Hon ska få lite kalkonpålägg nu.

Befriad i ett parallellt universum.



Det som gör ont i dig betyder inte smärta för mig.

Nationaldagen firades i tvättstugan där jag tvättade min svenska tvätt.
Det var inte mycket blågult mest svart.
Och det är min lilla solidaritetsgest, det.
En korkad snubbe fick en rejäl skopa utskällning av mig för att han inte fattade att man måste B-O-K-A tvätttid, det går minsann inte för sig att bara komma och tro att man får lov att hänga in i MITT torkskåp på MIN tid.

Han bad stammande om ursäkt på nybörjarsvenska.
Så då fick jag chansen att vara en god och tolerant medborgare.
Jag FÖRLÄT honom och visade var bokningstavlan satt och hur han skulle göra. Jajjamensan.
Vi har ju vissa REGLER här i Sverige som det är bra att känna till.
Tvättstugan är tillexempel en krigszon, ett minerat område. Liksom bankomat och bussköer.



För som Karolina Klüft säger, vi måste räcka ut handen åt varandra och säga förlåt.
Så jag väntar nu på att någon mer ska be mig om förlåtelse och tolerans.
Gud, vad jag känner mig svensk nu.
Jag har nog blivit lite blondare än igår.

Allt var som det skulle idag.
Jag är som ett litet luddigt


moln.

300 kronor är ett billigt pris för att slippa gå på en begravning.



Igår resonerade K och jag kring vad en ska välja för ord istället för det obehagliga ordet måste

Måste som i Jag måste gå dit imorgon

Bara det lilla äckliga ordet kan få mig att tappa lusten helt, även inför saker som jag egentligen vill.
Jag hör någon slags 3-års trotsröst som skriker i mitt huvud -Villintevillintevillinte, NäÄÄÄÄÄÄÄÄJ!!!
Så här Måstes ingenting har vi bestämt.

Jag väljer att gå på middag hos XX imorgon.
Jag behöver gå till träningen
Jag vill gå till biblioteket i eftermiddag.
Jag ska gå ned i tvättstugan nu.

Och jag måste inte alls gå på begravningen, för jag väljer att inte göra det.
Jag skickar en smakfull bukett i vitt och grönt och betalar med kort. Så det så.
Vi sätter ned foten här!

måste ha druckit glad-kaffe innan han tog emot mig.

Hen var så mild, så mild.
Jag tappade nästan ögonbrynen av förvåning.
Hans byxor slog rekord i att vara för korta idag, de flaggade 10 cm ovanför fotknölarna hanses, upphissade med ett par rejäla hängslen under den trånga vita rocken.
Jag jobbade på med min visuallisering.
Den där rälsen som utgår från någonstans strax ovanifrån mina axlar och fortsätter snörrätt rakt fram. Tuff-tuff-tåget.

Även idag osäkrade han sitt receptblock och ville skriva ut lite piller mot nedstämdheten men jag sa som det var, att den lilla detaljen får jag hjälp med av en psykiater.
Han såg lite besviken ut. Men hämtade snabbt upp sig och föreslog -för femtielfte ggn- de där fuskmorfinpreparatet som jag blev så blödig och lullig av när han prackade på mig dem redan för ett halvår sedan.
- Kronisk ihållande smärta kan tära på psyket, talade han om för mig i en halvt allvarlig/ halvt föreläsande ton.
Jag sa inte -NÄHÄ, säger du det, det visste jag inte?! Bra.

När han inte fick skriva ut de pillren heller, läste han lite i remissutlåtandet som han fått, hummade sina doktorshummanden och sjukskrev mig raskt över sommaren i tre månader.
Jösses, borde jag hämta upp ett "Vita arkivet" på Fonus nu, tänkte jag, och skriva mitt testamente?
Eftersom han aldrig har sjukskrivit mig mer än en månad i taget även när jag var som sämst och knappt kunde ta mig de 200 metrarna till mottagningen.

Sen handlade jag jordgubbar och mörk choklad och traskade hemåt i regnet till K.
Så var det med det.

Överallt så otroligt grönt, grönt, grönt.



Som balsam för sinnet.
Och den där regnlukten. Lilijekonvaljerljuvligt.
Kan daggkåpeblad lagda över ögonen läka sår i själen?

och skräckslagen inne i mitt huvud.

Nu har jag i flera dagar bara varit närvarande i tankarna.
Kroppen gör lite som den vill och försöker hålla skenet uppe. Ding-Dong.

Träffade den rediga terapeuten idag. Psyk-coachen som har så allvarliga ögon med lite skrattblänk i ibland.
Hon är bra. Får mig att tänka rätt.
Jag tänkte:
-Hon är ju konstruktivt medkännande, det kanske fungerar den här gången.
Sen kom jag på:
-Jag ska skriva fler listor.

När jag inte kan tala lugnande till mig själv funkar det ofta att göra en lista.
Att få något konkret ned på papper och strunta i resten. Som att få en navigeringskurs utlagd för tillvaron.
Bra.

Imorgon ska jag träffa läkaren.
Den store tjocke mannen som överväldigar mig.
Då gäller det att inte avvika från linjen.Ska komma ihåg att hon sa det.
Och jag ska påminna mig själv 100 gånger på vägen dit att jag INTE ska vara duktig flicka.
No more!Basta!

Jag kan inte.


* Känna efter.

* Släppa efter

* Hålla masken någon längre stund.

* Ta emot.

* Sluta att jämföra mig. (och förlora)

* Kritisera, Dissekera, Demolera, Pulverisera mig själv.

* Finna nåd.



Men jag är attans bra på att gå omkring med ett (uppfällt) paraply.

missionera för Skogskyrkogården.
Varje gång jag går dit ser jag något spännande.




Idag fick en till synes övergiven, anonym grav, fint besök av ett korppar.

Något av det jag gillar bäst med stället är att de är så glest med människor där,
så egentligen är jag väldigt korkad som förstör för mig själv. Genom att blogga om det.För det finns ju en liten risk att någon kanske läser det här och får för sig att gå dit, eller tipsar sina vänner eller nåt.
Men jag kan inte låta bli. För jag blir sådär fånigt entusiastisk.
Så jag är nog rätt dum.
Eller generös?




Men det är ju så jävla vackert.




Och så många öden att fundera kring.

Jag gillar min förort väldigt mycket.

Jag vill inte flytta tillbaka till söder.
Det är för mycket av allt där, som dubbla lager grädde på smörtårtan.
Jag mår illa av söderromantiken och kulturkvartersgulligheten, men kanske mest av geggiga uppväxtminnen.

Här kan jag andas utan att snegla bakåt.

Sen har mina bästa vänner flyttat hit också, till rätt sida om skanstullsbron.




Vi är hemma nu. Kom hit och fika istället.

och sen en kopp gratis automatchoklad.
Tänk vilken service de har på psyket nuförtiden!

Efteråt gick jag min vanliga runda på skogskyrkogården.
I lagom regn.

Ibland passar vädret så bra ihop med allt det andra.
Jag är mitt eget soundtrack när jag går i det knastrande gruset.

Plötsligt såg jag det här lejonet.
Då blev jag lite glad.





Sen gick jag hem.

blev jag när Carola förlorade (jaa, det var några andra som förlorade också, men hon förlorade MEST, det skenheliga lilla stycket ) mot Finlands Hardrock Hallelulja.
Så härligt ironiskt att de growlar "Hallelulja"utan den minsta religiösa hänsyftning.
Åh, så underbart rätt!
Började faktiskt gilla Finlands låt mer och mer under veckan för den funkar så bra att diska till.
Jag är så glad,så glad.
Dessutom stod sångaren i Lordi och viftade med en enorm flatsymbol, en dubbeleggad labrys-yxa.



Sååå Queert!



Jag får queera vad jag vill, ha ha för det är min blogg!

är hon, våren.

Flörtar och förför på löpande band.

Häromdagen visade hon upp sina nya skära underkjolar med en fräck blinkning åt mig.





Hon golvar mig den slampan!

både utanpå och inuti.

Och idag har jag försökt börja räta ut båda delarna i tur och ordning.


Först besök hos en landstingsansluten (kompetent, kors i taket!)KBT inriktad psykolog för lite sinnesrörelse.
Sedan ett hos den likaså landstingssubventionerade fysioterapeuten för lite fysisk dito.


Jag har bara en liten tanke som surrar runt som en vårberusad humla i mitt huvud.
Hur ska en veta var det gör mest ont någonstans, när gränserna mellan kropp och det som vissa kallar själ och andra kallar medvetande, är så flytande?




Fråga inte vad KBT-terapi kan göra för DIG, utan vad DU kan göra för KBT-terapin.
Och så några situps på det.





Hann med en promenad på skogskyrkogården också.
I sällskap med K och en kamera.

att det är underbart väder ute.
Idag har jag så där djävulskt ont igen så att jag mår illa och orkat inte gå ut eller göra nånting.

Det känns som om jag har gått av i två delar på mitten och någon har satt ihop mig lite fel igen, så att bitarna skaver mot varandra
JÄVLA Diskar.
Jag är trött på min trasiga rygg, trött på att vara jag och trött på att behöva svara negativt på frågan om det känns bättre.
Det går iallafall inte att förklara hur det känns för någon som inte har erfarenhet av konstant ihållande smärta. De som inte har upplevt det fattar inte hur bra de har det.

Värk får inte bara din kropp att vrida sig den förvrider också ditt sinne tillslut.

Jag känner mig elak, otålig, grinig, ledsen, svag och ynklig.
Hur kan någon tycka om en då?
Det är ett mysterium.

Gnällig också, jag glömde gnällig!


AJ!

när det egentligen inte händer något alls.

Att bara hänga tillsammans med varsin dator i sängen.
Prata ibland eller klappa på en kind, en arm. Jag är här- du med och det är som det ska.
Efter en stund går någon (ibland jag) ut i köket och kokar te.

Sen kan du jobba lite med texterna medan jag rensar bland gamla papper, deklarationen från -97 är skön att langa och då är jag också duktig.

Om vi inte vill behöver vi inte gå ut förrän blåsten gått och lagt sig.
Det går att se ut genom glipan men ingen kan se in.
I rummet är det så ljust.

Gardinerna blir vitare än vitt när solen lyser igenom dem.

Det är bra så här.

vill dela med sig av sin musik.

Det är varmt och alla har sina fönster och balkongdörrar öppna. Solen skiner och hjärtat känns lätt och då vill var och en gärna lyssna på sina favvo-plattor.

Kepsmannen Kjell-Kent under mig, har tjackat upp sig på tv-shops 50-60tals box och krämar på.

Snett över testar någon gränserna på sin anläggning med Buena Vista Social Club och Ibrahim Ferrer.

Smidiga grannen/poppis-singelbruden närmas till höger om mig tränar till Eminems senaste. Det är iallafall en förbättring för alldeles nyss öste hon på med filmmusiken från Titanic. (DÖDA Celine D!)

Jag sitter på balkongen läser en självhjälpsbok och känner mig lätt schitzo.


NU har det börjat nåt sportevenemang på tv också, för grabbgänget tvärs över gatan vrålar: JAAAA!NEEEEEEJ!FITTA!FAAAAAAN!YEESSSS!med jämna mellanrum.

Så underbart att sitta här och njuta av friden.
Å nu blir det ännu roligare för grannen med parabolen till vänster om mig öppnar sin balkongdörr också för att bidra med MYCKET entonigt klinkande på nåt stränginstrument kompat med slagverk taktfast i baktakt med inslag av mässande nasal sång.

Men jag är tacksam. Ingen Carola så långt örat når idag!

så är sommaren ett enda stort ? Hur och När och Var och framförallt RÅD är frågorna.

Blir det potatisfestivalen eller månne nostalgifestivalen
Ack, varför måste en välja!?

En sak är säker iallafall, jag ska definitivt åka ångtåg!






Fast egentligen spelar det ingen roll vad jag gör eller vart jag åker, bara det är med K. Allt blir ju romantik då.
Ursäkta mig,jag vet att det sticker i ögonen och kanske verkar lite småfånigt och jag är inte den som är den som osv, osv.
Men jag bara konstaterar att jag är så jävla kär och förälskad.

Och alla gudar vet att det var faktiskt min tur nu.
För jag har, faan i mig, typ väntat på det här i typ 20 år. Typ.

ett bra ställe.

Där kan en få gå omkring ifred och böla mitt på dan när solen skiner utan att en enda jävel lyfter på ögonbrynet.

Varken levande eller döda.

Trots det känner jag mig aldrig ensam där.

Det vet jag ingenting om och jag orkar inte ens försöka. Men så här känns det idag.
Att städa och röja på balkongen är inget jag rekommederar som rehabilitering åt diskbråckspatienter.
Men snyggt blev det.
Även om jag måste ligga på golvet i vinkelvila och njuta av det.
Nu återstår bara lite blommor och jord med det måste jag ha handräckning med av K (som kommer hem igen på onsdag!) annars lär inte rullator räcka.

Livet är en strid och striden är en kamp och kampen är ett ök...


Lägg märke till den coola gröna blomfrisyren som mannen till höger i bilden har skaffat sig. Vad säger Ebba v S? Blir hon månne grön av avundsjuka för att hon inte var först?

Inte förrän nu har jag fattat att jag har varit grunge hela jävla tiden.

Ja, ända sedan jag stenhårt vägrade att ha på mig de nya hela byxorna från Algots (svenskt, numera likviderat textilföretag) som morfar gav mig i sexårspresent och istället envist använde mina älskade bruna manchestersammets jeans som var 10cm för korta och tunnslitna till flor på knäna. Till det bar jag gärna urtvättade flanellskjortor från myrorna. Jag ville gärna vara min egen frisör också. Luggen var svår att komma åt, den bara gled undan, så det fick bli en praktisk stubb där.
Ögonfransarna blev även de avklippta, det var så härligt läskigt att klippa av dem.

Som vuxen har det bara fortsatt i samma stil. Inte så många avklippta fransar, men ändå vissa likheter.
Mitt hem är grunge tack vare alla container- och grovsopsrumsfynd kasserade av rika medmänniskor.(Tack!)
Mina jobb har varit rätt grungiga även de, så dåligt betalda att ordet ideell fått en ny betydelse.

Faktiskt kan en, utan att överdriva säga att hela mitt sk. liv är en slags 24-7 hyllning till Grungen.
Ordet ligger bra i munnen också när en sitter i telefonkö med CSN och tänker att -nu har vi inte längre råd med smör.
G-R-U-N-G-E rullar det då så mjukt längs den flanellbelagda tungan.

Nu vill inte jag att det ska sluta i grungens tecken också med ett hagelgevär åt fel håll, det vore lite väl kliché.
Och ganska fånigt.
Det enda som inte är så där väldigt grunge är väl min musiksmak.
För jag har alltid gillat de sorgsna och gnälliga ballanderna av Neil Young bäst men aldrig riktigt kunnat ta de röjiga grejorna han gjorde med Crazy Horse till mitt hjärta.
Nirvana var roliga och gjorde coola videos och gav tonårssunkigheten ett ansikte, men fick aldrig min månadspeng.


Men Courtney Love, hon är fin hon.




Love, pure love

En tre till fyra tre komma fem mellan två halv tre och inget sex, somnade vid fyra halv fem och upp igen tio över nio.



Jag känner mig som Povel Ramel i min gräsänklingsblues och försöker vidta åtgärder därefter men jag passar inte i melittafilter.


Drömmer istälet om talande akvariefiskar hela natten och att jag träffade en man som hade fotsulan på baksidan av sitt lår istället för under foten.

Det såg väldigt obekvämt ut.



Jag måste skärpa mig, men hur? Det räcker inte med en azalea i köksfönstret det inser jag, men varför ser det aldrig ut som på bilderna i Metro- bostad hos mig?

Mer som hell on the loose på blocket.

Kan det vara för att jag inte har nåt att sälja? Eller är det månne trasproletariatet som lyser igenom?


Idag har jag fått ett nytt uppiggande inkassobrev. Jag har varit en duktig idiot också och skrapat med foten och betalat.


Nu blir det ingen mat mer förrän om en vecka. Och det är inget skämt.
Snart, mycket snart måste jag också trycka upp bilder på mina gråtande barn och min senila mormor som jag ska gå runt och lägga ut på tunnelbanesätena.


Fortsätt sparka bara, jag ligger så bra här.

Jag har blivit vuxen och kan nu förvara böcker bakom glasdörrar i likadana bokhyllor.
Vem vet hur detta ska sluta, rätt som det är börjar jag väl att betala tvlicens också.





hyllorna på bilden har inget samband med texten

Jag älskar blocket!
Det är min nya surfaddiction att bläddra i radannonserna och häpna över alla fynd jag kan göra.
Jag tjänar en masa pengar i tanken när jag shoppar loss där.
Enda smolket i glädjebägaren är att jag inte har någon som helst praktisk användning för 32 kvm taktegel och en tiptop jordfräs -nästan gratis!-
Inte heller för snygga navkapslar till jaguar som Slumpas Bort(!)

Nu känner jag för att gnola lite:
-Jag ska fynda hela världen, lilla mamma!

Det är så spännande med det mystiska språket också. Fantasieggande meddelanden av särskrivna och förkortade ord .
En "Proffs Anal Kamera" blir jag extra nyfiken på.
- Där ser man minsann, att det finns sådana.
Intressant. Hm.
Det vet jag någon som skulle vilja ha.

Idag har jag börjat att strategstäda.
Man tar och dammar och dammsuger lite i taget.I ett systematiskt mönster. Efterson jag inte kan stå upp och dammsuga (ryggen skriker ett kraftfullt NEJ!!!) så får jag sitta på knä och använda det allra kortaste på röret.
Dammpudlarna ser mycket större och farligare ut sådär på nära håll.
Det blir som en kamp mellan dem och mig. De kör sina fulaste trick och åter-matrialiserar sig under och bakom saker som jag just sugit bakom och försöker överrumpla mig genom att smyga sig på mig bakifrån.

Jag fantiserar att jag är Ripley som utrotar aliens med mitt coola sugvapen. Die you old dirt!
I´m coming to get you, just watch me!

I morgon fortsätter kampen i köksregionerna.Jag är taggad till tänderna.
Mitt nya vapen heter mirakeltrasan. Ha!

Idag var allt fel. Fast det var fint väder ute, hade jag ett massivt lågtryck hemma centrerat över mitt huvud.
Nu har Jag M och E hyrt ett gäng lätt-tuggade amerikaproducerade dussinfilmer.
Fast jag är väldigt tveksam till hur Tom Cruise ska kunna bota min melankoli, men min vilja sitter ute i en kulvert under motorvägen så va faan, jag viker mig för majoriteten.

Nu när jag längtar så här jävla mycket efter en viss person och har jag varit inne och kollat min mejl 17ggr och minsann, inte faan har jag fått nåt annat än bajsspam.
Ska det vara så jävla svårt att slänga ned nåra ynkliga rader till en suktande?

Hmpf!

Sov över hos E i björkis i natt. I morse åkte E till jobbet och jag promenerade hem över skogskyrkogården.
Jag gillar kyrkogårdar, och särskilt skogskyrkogården.
De där raka tallarna som är hur höga som helst gör att jag får perspektiv på tillvaron. Bitarna faller på plats när jag går där och beundrar solskenet mellan gravstenarna. Det är bedrägligt stilla och rofyllt och plötsligt blir jag medveten om att jag är iakttagen

De har koll på mig, fåglarna.
Massor av dem, överallt som sjunger som galningar och slåss om bästa boplatsen/ reviret coolaste partnern osv. Vilka dramer som utspelar sig där i buskarna, tänker inte vi människor på.
Vi bara lallar omkring på våra vårpromenader, flinar och tror att fåglarna är där som pittoreska inslag med lite kvidelitt som nån slags naturmuzak.

Men jag har börjat förstå någonting.
Det är vi människor som är gäster i pippijåglarnas värld.
Det är vi som står för de pittoreska inslagen och de skrattar åt oss(om vi har tur).
Dessvärre är vi väldigt korkade som gör vårt bästa för att sabba fåglarnas värld (och snart har vi ingenstans att vara gäster längre).
Men än så länge har de haft överseende med oss trots att vi skyller på dem och tillochmed döper en dödlig sjukdom efter dem.
Skamligt är vad det är.

Och hur vet jag nu allt detta?
Jo, jag blev utskälld efter noter av en liten kaxig rödhake utanför uppståndelsekapellet.
-Asså,skärpning nu! sa han och spände ögonen i mig.
Jag skämdes så att jag fick samma färg som han.

Så nu sitter jag här hemma och funderar på hur jag ska bygga upp lite fågelcred innan jag vågar mig ut i naturen igen.
Fröläge?

Idag när det ösregnar passar det bra att sätta på Ulla Billquist(Nej sätta på en CD med Ulla, FY orena tankar!) som så käckt uppmanar mig att öppna mitt fönster och släppa in lite sol. Så det gör jag och får torka pölar på fönsterbrädet efter en stund.

Åh, Ulla jag vill vara din soldat någonstans i Sverige!
Då skulle inget annat spela någon roll.

Kravbreven från CSN tonar bort i fjärran. All världens Reinfeldtar förvandlas till biovaktmästare i röda uniformer med guldgaloner och snuskiga vinstbonusar finns aldrig mer. Ingen Skulle Någonsin Komma På Tanken att skapa något som Big Brother och jag behöver aldrig någonsin välja el-leverantör mer.

Men när den bistra verkligheten med sina orangea kuvert tränger sig på genom brevlådan, känner jag hur någon annan försöker ta kontrollen över mitt sinne.

Ve och fasa! Det är Socker-Conny som säger att jag ska göra som han och skaffa mig ett schysst järnrör och gå ut för att slå hela världen med häpnad.

Ulla, rädda mig Ulla!
Och som ett mirakel sjunger Ulla bara för mig och driver bort det onda.




Säg det med ett leende och med en glimt i ögonvrån,
och ha överseende ifall man trampar dig på tån.
Var som ett solsken i april
och vänd den glada sidan till!
Ja, säg det med ett leende....

ÅååååH,jag får kåtslag av din röst.

Ulla, min Ulla säg får jag dig -----a?

1. Hittade årets första blåsippor, så fina.
2. Såg en hel regnbåge,vilket betyder tur!
3.Plus något annat väldigt trevligt och fint.

såg vi nere vid Årstaviken idag när vi gick hemåt. Och tussilago. Det var fint.
Det var mindre fint att det bara finns pissoarer för män där nere vid båtarna. Jävligt orättvist.
Jag blev så där desperat akutkissnödig av allt te vi hade inmundigat, så jag blev tillslut tvungen att hasa ned vid strandkanten alldeles före Skanstulls bron och huka i slänten med sprängsten bakom några buskar, som en skuldmedveten hund.
Naturligtvis kommer ett sällskap på fem sex personer gående innan jag var färdig och som var tvugna att -g-l-o-. Väldigt ofint sätt det där, måste jag säga och jag är nästan frestad att höra av mig till Magdalena Ribbing för att påpeka det nöd-vändiga (ha,ha) i att upprätthålla en viss kissetikett.
Glo inte på nödiga kvinnor i onödan, vi har faktiskt också blåsor med behov, men inte så många ställen att lätta oss på!

var jag idag tvungen att gå på armémuséet. Jag gaskade upp mig och tänkte att det inte kunde vara SÅ tråkigt. Det var värre.
De fyra medföljande barnen började med att gå på guidad tur i spionutställningen. Jag räddade mig efter 10 min med en kopp kaffe i fiket.

Sen, på eftermiddagen när vi äntligen kom ut från 30-årigakriget och stridspittar i alla möjliga versioner, hamnade jag i en lekpark i två timmar och höll mig krampaktigt fast i en bänk .
En massa skrikbarn gungade och stod i så jag mådde illa bara av att titta på dem. Deras föräldrar såg bleka och dammiga ut i vårsolen. Min depression tog ett jättekliv framåt, jag trodde aldrig att jag skulle behöva vistas en lekpark igen. Sandlådor och gungor, åh herregud vilken ångest!
Till slut fick jag krafter någonstans ifrån och lyckades släppa bänken. Jag fick nästan slita ned de barn jag skulle ha med mig från klätternätet.
Efter fyra kvarter, när parken inte längre syntes eller hördes, kunde jag andas igen.

Jag är förundrad över att fortfarande vara vid liv.

Bhumibol Adulyadej är inte en schlagerrefräng utan namnet på Thailands kung som snart firar att han har suttit på tronen i 60 år.
Ska det verkligen vara nåt att fira det?




Maken till förstoppning har jag väl aldrig hört talas om.

Jag är inte helt borta fast jag är inte hemma. Jag känner mig som hemma här fast jag är borta. Men ändå blir jag mer borta när jag kommer hem igen.
Och det kom jag på alldeles nyss, så jag är hemma och inte alls borta.
Inte mer än vanligt iallafall.

Jag tror att verkligen älska på riktigt, handlar om att kunna bli minst lika glad för någon annans skull när det
inträffar något bra för dem, som om det hände en själv.


Idag är jag oreserverat superlycklig för Ks skull som fått ett drömjobb i konkurrens med 200 andra sökande.
Och stolt.

Så imorgon ska vi fira med våra älskade vänner.

Jag tror också att det håller på att vända. Nu kommer allt att bli bättre för oss.
Det är vår tur nu.
Hallå där uppe, om det finns något högre medvetande, vi är några stycken här som är jävligt mycket värda lite bra saker här!

Maskinerna är så smarta. Jag är helt förundrad och stolt, både videon och datorn ställde om sig alldeles själva till rätt tid.

De är så duktiga! Snart flyttar de väl hemifrån också.

Jag tror att de är vår nästa generation att hoppas på.
Funkar utan antidepp och napp.

Ja, jag försov mig idag fast jag höll på och tjatade om sommartiden igår.
Det är så en vet att nånting inte funkar riktigt i sammankopplingen där uppe.
Och det är ju inget nytt eftersom jag försover mig varje dag.
Det irriterar mig att det är ett sådant jätteglapp mellan mina föresatser och det som verkligen sker
( eller inte sker, snarare)

Det funkar ju uppenbarligen inte med mutor, jag blir bara fet och bakfull, så vad ska jag göra?
Straff tror jag inte på, jag genomskådar alla mina tomma hot.

Snälla säg mig, var kan en komma över de där jävla hårdhanskarna nånstans?

Idag är det helg och jag ska spela Cluedo. Jag har fått äran att vara Fru Kråm.
Jag har både minkstola och pistol.

Ibland kan livet vända på en femöring, precis som i Cluedo. Nyss blev jag så lättad och glad så det är inte klokt.
Jag slapp ringa och bråka med Bredbandsbolaget, K kom på hur vi kunde koppla telefonen, så nu är jag med igen. Jag finns!
Att vara utan telefon i ett dygn gav mig fantomsmärtor, konstigt nog.
Visserligen brukar jag titt som tätt dra ur jacket när trycket från yttervärlden känns som nålar under naglarna. Men det är inte samma sak för då har jag ju valt själv att inte finnas.

Det är de små, små nyanserna som gör det, glöm inte det.

men ändå är jag dum och godtrogen nog att tro på att försäkringskassan ska kunna klara av det den är till för. Det blir fel 90% av gångerna som jag har med dem att göra.
Så jag borde egentligen inte bli så särskilt förvånad, när det för tredje gången i rad blir strul med utbetalningen av sjukpenningen. Denna gången fick jag ersättning för EN dag istället för EN månad.
Lite skillnad sådär, men en ska väl inte vara så petnoga, utan tacksam för att en får nåt alls kanske?

När jag ringde och tillslut fick tag på en handläggare (eftersom de andra tre som jag haft, alla har slutat eller blivit omplacerade) att prata med som dessutom var trevlig och hjälpsam så är det såklart hans näst sista dag på jobbet.
Så kan det gå. Det slutar tydligen folk på det kontoret i parti och minut. Fem skulle sluta samtidigt nu, fick jag höra och han visste inte om och när det skulle de skulle få några andra handläggare istället som skulle ta över ärendena.
Vi fick började så smånignom prata lite allmänt medan han försökte ta reda på vad den tidigare handläggaren hade gjort för fel och han förklarade att det var ganska rörigt på lokalkontoret där han satt.
"eftersom det har blivit väldigt hög omsättning på folk här"
- Vad tråkigt för mig, fast kanske roligt för dig att du ska sluta, sa jag.
-Ha, ha jag förstår vad du menar sa han, men,oh ja det ska bli så skönt att sluta här.

Och jag blev så jävla glad över att höra honom säga just det.
Att höra att en myndighetsperson var mänsklig och också vantrivdes på sitt jobb, så att jag genast förlät att mitt ärende utan anledning och av misstag blivit avslutat och att jag får vänta några dagar till på mina pengar.

Nu slåss småpojkarna på riktigt också.
Trevliga arbetskamrater, det där. Det är därför alla mår så bra på jobbet.
Har du en känsla? -Ut med den bara! Skit i konsekvenserna. Skit i vem som får sig en smäll eller en utskällning. Vi måste ha väl överseende med dessa nervösa "konstnärssjälar" ändå? Det är ju så svårt att vara man.
Testosteron+ Alkohol+ Enormt ego (+gubbångest) är ingen bra kombination. Och detta är patetiskt.

Kalla mig Quasimodo.
Nu behöver jag bara ett eget klocktorn att hasa omkring i.





Livet kan se så oskyldigt ut så där från ovan.

Det hade kunnat vara en underbar vårpromenad om jag inte hade halkat till. Nu pulserar ryggvärken som en påminnelse om att jag inte borde vara så jävla fåfäng. (och skaffa broddar)



Det är en rätt skrämmande känsla det där när en -plötsligt- en dag upptäcker det där med att kroppen ständigt åldras och förmodligen ( fast det har jag lite svårt att tro på ännu) kommer att trilla av pinn en dag.
-Dödlig, va? Moi!?

Dessa ständiga chocker kommer att ta livet av mig.

Om jag nån gång skulle fylleblogga skulle nu vara ett passande tilfälle.

Tyvärr är jag inte tillräckligt full.
Det är aldrig tillräckligt, förrän det är mer än nog rätt som det är.
Knepigt det där.


P.S. tillräckligt på lyset för att stava som en skyffel (ja, jag VET att det ska vara kratta, men det är ett sådant glest och viljelöst ord som jag inte vill bli förknippad med)

Jag tror att jag ska ta och skicka ett knippe lila tulpaner




till Lena Sundström på Aftonbladet imorgon!

Hon säger det så bra.
Jag har känt mig mer och mer illamående av att samma hycklande hyllningskörer i div media för Brokeback Mountain, stammar ur samma källor som förföljde och förlöjligade Tiina Rosenberg, samt även andra hbt-feminister, blott för några månader sedan.
Tack Lena, du är den enda anledningen till att jag fortfarande läser Aftonbladet ibland.

Den människotyp jag har allra svårast för är den präktiga Pollyanna- typen.

De där som till en allvarligt deprimerad människa kommer med rådet att "rycka upp sig"och "försöka se TILL DET POSITIVA" eller "Upp med hakan, snart är det ju JUL/VÅR/LÖN/LOV!"
och ibland det urkäcka " Du behöver PIGGA UPP dig lite, ta och UNNA dig själv något riktigt trevligt/snyggt/gott/mysigt, vettja"


För den som inte vet vem orginal-Pollyanna är, så är det en riktigt ruggig romanfigur skapad av Eleanor Porter.

PA är en stackars liten föräldrarlös flicka som flyttar in hos sin Bittra och Stränga moster( ful är hon också, en riktigt förtorkad nucka osv, osv ni fattar va?). Pollyanna är alltid så JÄTTE positiv och GOD och GLAD( hon är så tapper minsann, den lilla solstrålen!)

PA terroriserar en hel by med sin egen "gladlek" Det finns alltid något att vara glad för säger hon till alla.

Så tillexempel, om Pollyanna måste få benet avsågat är Pollyanna JÄTTEGLAD och säger
-Vilken TUR jag har som inte behöver amputera det andra benet OCKSÅ, nu har jag ju iallafall ETT ben! Tjoho!

Kort sagt: en sedelärande berättelse som syftar till att ge unga flickor en förebild och lära dem suga, svälja och "GILLA LÄGET"



Bajspolly




så kom aldrig och säg till mig att jag borde tända ett ljus istället för att förbanna mörkret, för då kör jag ned ljushelvetet i halsen på dig.

är FLATGARV helt ok. Önskvärt rentav.







Såna som riktigt garvade flator upphäver.

Nu skrattas det hysteriskt och högt hos grannen. Gillar inte det ljudet. Osmakligt flabbande i hyreshus borde förbjudas!

Det är mycket bättre när den gråter.
Då känns allt lite bättre hos mig.





Usch och usch helt enkelt.

Idag blev det promenerat till Farsta Centrum. Det var soligt men nåt så inåthelvete kallt.

Det är rätt schysst att ha lite strapatser för sig så där.
Jag känner att det nånstans långt där inne finns en Göran Kropp i min kropp också.
En trampar på och försöker att inte dra ned för mycket kall luft i lungorna och f-o-k-u-s-e-r-a-r på målet (en kopp fika i köpcentrumet)
Fast nästa gång ska jag ha med mig min egen expeditionsflagga att slå ned framför bankomaten.






Och komma ihåg att ta på långkallingarna.

Ensam är inte stark

Morgonstund har inte guld i mund, men taskig andedräkt

Egen härd är inte guld värd, det är olagligt och moraliskt förkastligt
att sälja hyresrätter svart

Borta är värdo och hemma är pest

Less är inte more, jag är less på More

Äpplen faller inte från päronträd

Bra karl dödar sig själv

Hut går inte hem, det går bort

Den som spar hen har inte roligt

Somliga straffar gud inte alls

Det är fara på taket, särskilt så här års

Täääääänk vad lite smink kan göra för humöret!!! Nu sitter jag här med full makeup och rena sockor, dagen till ära och känner mig riktigt normal.

Nu terror-ler jag med mungiporna ända bak i nacken också. Hm.
Idag har jag varit väldigt modig och utmanat min sociala fobi till max.

Jag tänker inte tala om VAD jag har gjort, för det finns faktiskt gränser för hur modig och hur social jag pallar att vara på en dag. Men Hurra för mig.
Den stora frågan är om jag samla ihop mig och göra det igen om en vecka ungefär.

Jag skulle vilja göra en liknelse -jag läste i en veckotidning nån gång att, Så-Kan -Du-Bota -Din-Depression-Och- Bli -En- Perfekt-Människa- I -Tre- Enkla-Steg.

(Nja, överdrev visst lite. men ungefär, så)
Nå, iallafall så stod det där en massa knep och tips, b.la. att man som en slags skratterapi, skulle dra upp mungiporna ofta och länge i ett stort flin, för då skulle det sända ut nån slags signaler i kroppen som skulle göra att en blev gladare och mer uppåt.
Om man tyckte att det var svårt att komma ihåg att hålla uppe mungiporna en längre stund, så rekommenderades att en skulle gå omkring med en penna i munnen, mellan tänderna ( på tvären alltså) och detta skulle en göra flera ggr om dagen.

Och där är jag alltså nu.
Det hypotetiska valet står mellan att förödmjuka sig själv och gå omkring och se ut som en -bokstavligen- dreglande idiot och bli go och glad ELLER fortsätta att vara sammanbiten som en nedtrampad sandal i fejan och förbli sur, arg och olycklig.







Ja, inte vet jag.

Hörde en väldigt bra radiodokumentär av Lawen Mohtadi (heders åt henne!) och här är länken till Front i P3 lyssna på ett intressant experiment!

Jag hade inte hört det här programmet när jag skrev mitt inlägg om hur jag uppfattar den alldeles vanliga vardagliga homofobin. Men det som de här tjejerna i programmet berättar om är så på pricken hur en känner sig och reagerar på att bli diskriminerad.
Hur alldeles vanliga "hederliga" Svenssonsheteros vareviga dag begränsar mitt liv med sina fördomar.
Ofta tror jag inte ens att de är medvetna om det, ignoranta som de är.

Tänk om jag med ett slag med mitt trollspö kunde döma er till att leva som homogaj i en vecka.







Risken finns dock att ni trots allt ändå aldrig skulle vilja byta tillbaka.
Men det är smällar en får ta.

Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter mer, eller nåt.

Värdelösa Dagar står som spön i backen. Varför kommer man aldrig ihåg dem?
Jag kommer ihåg Konceptet men inte själva dagarna.
Så fort de är passerade så, vips -borta!
Det finns dagar en kommer ihåg, som blir till ens egna vandringssägner.
"Just den dagen, det var då på xxxx, när vi var där, och hen såg ut så, och sa till mig, och då sa jag, och då gjorde hen så, och sen så xxxxx-ade vi." Osv.
Det är de bra dagarna - eller de dramatiska dagarna en kommer ihåg.

Men de här andra är som en tvål i duschen. De går helt enkelt inte att få grepp om. Kalla det omedveten självcensur eller blackouts - de är vita fläckar på mitt minnes karta helt enkelt.

Tänk om dessa dagar egentligen är de en borde komma ihåg?


Det måste ju vara Nåt som gör att jag envist fortsätter att ha dem?






Och kan nån tala om för mig varför en ska gå upp överhuvudtaget på DVD (De värdelösa dagarna)?
Drömmarna är så mycket coolare.
Inatt hade jag t.ex. sex med en havsörn med människohuvud.

Ringer till Vårdguiden och frågar vad jag ska göra åt mitt skenande hjärta och min matthetskänsla, fast jag vet vad de kommer att säga. Men jag har ju lovat.
Känner jag ett tryck över bröstet? Ja, men det är väl inte så konstigt? Har jag besvär att andas? Ja, men det har jag ofta.
Är besvären ihållande? Nej, inte om jag ligger alldeles stilla på rygg och inte tänker på nåt annat än att andas lungt och fint.
Har jag feber? Inte idag tror jag. Har jag haft någon infektion nyligen? Ja, säg när jag inte var sjuk.
Det bästa är om jag åker in till sjukhuset och låter dem ta lite prover säger den korrekta rösten.
Glöm det tänker jag och tackar artigt för rådet.
Nej, jag åker inte in till akuten en söndag. Då kommer jag dö av det och det skulle vara så pinsamt.
Jag har inga hela och rena underkläder heller eftersom jag inte orkar tvätta.

Jag ska hasa bort till vårdcentralen imorgon istället och vara en jobbig svin, bränn och gnäll-kärring.
Det är bara de mörkbruna stödstrumporna som fattas.

Jag befinner mig i en "lose/lose - situation" och det är inte ett dugg pittoreskt. Att vara förlorare kan jag stå ut med, men jag är ingen svikare så att ta livet av sig är inget alternativ på några år. En måste hitta sina små strategier för att lura i sig den beska medicinen igen, igen och igen.
Länge levde jag min egen konstruerade illusion om att det jag förlorade i kontinuitet och soliditet vann jag i div. bisarrerier. Kort sagt: Varför vara skittråkig när en kan vara underlig? - För jag är levnadskonstnär lilla jag tralalá
Tröst för tigerhjärtan. -Men vad fan betyder det egentligen?
Håna hellre min rygg än rakt upp i ansiktet.

Vi här ute i kanten kanske börjar formera oss snart.

Nu kommer vi och trashar din välordnade dröm i vitt och beige nånstans i Vasastan.
Nu skrämmer vi skiten ur er på flådiga glaskontoret i City.
Nu ryker duken på Bon Lloc.
Nu brinner din Opel Astra och jag ska bevara dina flådda kulor i formalin för kommande generationer.

Eller skriv bara ut lite mer Sobril till mig, som jag ändå inte har råd att hämta ut.





Tack och hej.

- Och vad har vi här då?
- Ursäkta mig snälla doktorn men jag känner mig så svag och konstig, jag tror att jag håller på att dö.
- Jasså, jaha ja och what else is new?

Idag har jag varit på mycket trendig hårsalong med underbar service. En känner sig nästan som efterlängtad gäst på en vernissage eller nåt.
-Vill du ha ett glas vin, färskpressad juice eller kanske en cappucino medan du väntar?
Det ville jag förstås. Väntar gör en så gärna i en sådan minimalistisk och elegant mijö.
I ett förrum på en designsoffa som är som en liten skinnklädd ö i detta vita hav med indirekt belysning, sitter jag, sippar på vitt vin och njuter av receptionisten som är ögongodis hela hon. I högtalarna ploppar lite cool elektronjazz omkring, ingen skvalmusik à la lugna favoriter, här inte.
Inte en skvallertidning så långt ögat når heller. Bara några smakfulla ID samt ett par andra blänkande concepttidningar som jag aldrig har sett förut.

Det är jag lite besviken för faktiskt, eftersom besök hos frisören eller tandläkaren är en helt ok ursäkt för att sätta sig in i kungafamiljens vel och ve, samt de senaste smaskens-nyheterna kring Persbrant, Rosing eller Söörgard.

Tillslut blev jag ändå avskalad, stylad och fixad. Nu ser jag ut som ett popsnöre enligt 10-åringen.

Jag tror... att det är en komplimang.

Två små runda vita vattenkoppsärr, ett på min vänstra fot och ett på mitt högra bröst. Ett smalt litet bestämt ärr, precis under hakspetsen (har inte nästan alla det?) från mormors fotskrapa på trappen i Tyresö. Sen ett nästan osynligt, småskrynkligt under höger knä, från den där steniga jäkla grusbacken ner till Eriksdalsbadet. Ett långt läskigt lite rött ärr precis under magen som jag inte vill tala om (och inte ta på för det känns så konstigt)
Ett fyra centimeters kritvitt lite upphöjt och fetare på mitten, längsmed min högra handled som ser precis ut som ett misslyckat försök, fast det är det inte.
Det hände i träslöjden med ett vinkelstämjärn ( Blodet sprutade i en hög vacker båge)
På utsidan av vänsta överarmen, ett fult runt lite brunaktigt brännärr från en ciggarettglöd, som jag "fick" av ett skinnhuvud en gång för länge sen när jag var ung, arg och modig.

Jag har en mosad disk i ryggen som värker (i och för sig bara synlig på MR) och massor av små smala rakbladsstreck som ser ut som spiggar, på vänster underarm som syns när jag är brun, fast det är jag nästan aldrig.


Det är de som syns.
Jag tar fasta på det, för de andra vill jag inte tänka på.

What Type of Lesbian Are You? (Inspired by Curve Mag.)
created with QuizFarm.com

Ja, visste jag det inte förut så vet jag det nu. Tänk vad mina stackars vänner har fått stå ut med.

Smittfåglarna är här! Äntligen lite riktig dramatik på liv och död som media kan rapportera om.

Inser efter sammanlagt enochenhalv timme i telefon med fucking försäkringskassan idag att jag skulle kunna bli en tvättäkta rättshaverist.
Eller rättare sagt rättsterrorist. Det där med att ligga i en låda på sergelstorg mitt i vintern är inte riktigt min grej.

Tack och lov för att det finns telefoner. Och att en har någon att ringa. Hela dagen igår mådde jag skit. För mycket som snurrar runt och en massa jobbiga saker att ta ställning till och jag förvandlas till en lipsill. Klockan tre inatt somnar jag lugn och fin med en känsla av att allt kommer att ordna sig till sist efter några timmar i telefon med K.


Jag fick sagt det jag ville säga och genast släpper den värsta ångesten.
Jag vill inte vara OBJEKT (inte jämt iallafall) och inte heller SUBJEKT i förhållande till någon. Jag vill vara min egen både för mig själv och i förhållande till andra. Bara BJEKT helt enkelt.

Fattar nån?

Idag verkar det som om stora delar av Sveriges befolkning glor på finlamatchen i herrarnas ishockey. Jag blir väldigt uttråkad väldigt snabbt av det så jag ligger och läser istället.
Har snubblat över en helt underbar bok på bibblan som jag blir alldeles lycklig av. (Praktiskt att en kan känna sig som lite förälskad och pirrig av en bra bok...)
Kärlek, uppror och kardemummakärnor med undertiteln: Berättelser från Indien (Bokförl.Tranan, stockholm 2001) Detta är en antologi med nutida indiska noveller. Författarna kommer från skilda delar av Indien reresenterar flera folkgrupper och kast och skriver på ett tiotal olika språk.
Dessa noveller publiceras i denna bok för första gången på svenska. Läs den! Orginalupplagan är visst slut på förlaget, men det har kommit en ny pocketupplaga. Jag brukar inte vara så himla förtjust i noveller ( just som det börjar bli spännande och en har kommit in i storyn tar det slut) men det här är ett suveränt urval som gör mig alldeles upprymd.
Det handlar om politik, kärlek, identitet, uppror, sex, liv och död. Kort sagt mycket att fundera över även när du har lagt boken åt sidan.

Bonus är att flera av novellerna har homotema!

My oh my! Nivea gör reklam för sin nya Q10 rynkcréme med en lesbiskt orienterad reklamfilm. Brudar som pussas och snyggingflata i kostym bla. Jaha det är väl ett mått på hur utsvulten en annan är på lite flatkultur, men det funkar på mig sorgligt nog. Nästa löning är det jag som pallrar mig iväg och inhandlar denna där.
Sucker.

Äpp-le!

Ååååhhh åh åhhåhhhh....Ännu en meningslös dag. Åhhhh åh åhåh.....jag känner bara äckel och hat!

....skrålade vi med tonårsröster i skolkorridoren tills en efter en av klassrumsdörrarna i långa raden öppnades av arga lärare. De verkade inte uppskatta Göteborgspunkbandet Attentats retorik.
Pippi och jag var skolans enda punkare. Hon plockade upp mig på ett elevrådsmöte och allt blev underbart och annorlunda. Plötsligt var jag NÅGON och jag älskade henne och den frihet hon visade mig. Hon stubbade mitt långa hår med en jättelik papperssax på konstlektionen. Det var en del i ett konsprojekt, sa vi till den milt protesterande konstfröken. Min första snus (general, lössnus) bakades av Pippi och jag spydde som en gris av den, hängandes över räcket till uppehållslokalen vid matsalen, yr och illamående men lycklig.


Sedan dess har inget varit det samma.


Jävlar vad jag saknar henne.

Att det var vi som var eliten.

Män guud då va dä ä jobbit å porrsurfa. De ä ju så bjärtt hela tilen att en får ont i ögena.

Idag kom den över mig igen. Overklighetskänslan.
Jag är hos "min" doktor för att höra vad han säger om utlåtandet från ortopeden och min fortsatta sjukskrivning. Han är väldigt lång och ganska stor och talar med stark röst. Ändå är det något litet, osäkert och liksom luggslitet över honom. Han hasar omkring i nedgångna sandaler iklädd en vädigt skrynligt illasittande vit rock med för korta ärmar. Han fumlar med dörrhandtaget in till sitt mottagningsrum som om han inte kommer ihåg åt vilket håll dörren ska öppnas. Jag får impulser att hjälpa till, det verkar som om tingen är emot honom. Skrivbordet ser ut som faaan, det är drivor med papper och flera gamla kaffekoppar, broschyrer och öppnad tom snusdosa (general). Jag kan obehindrat, om jag skulle vilja, läsa ur en av journalerna som ligger på skrivbordet och hotar att glida ned på golvet.
Han hälsar och frågar hur det känns nu och jag säger att det är ungefär som förut. Har han läst utlåtandet? Javisstja, säger han och börjar rota runt lite, hittar till slut pappret, läser och hummar. Jaha då sjukskriver jag dig i en månad till säger han, harklar sig och vänder sig mot datorn.

Jag vill prata mera. Jag vill få RÅD och RIKTLINJER. Ja, tillochmed FÖRMANINGAR. Men nehej. Nu ska doktorn skriva på DATORN och då måste det vara tyst. Det är väldigt svårt och tar lång tid. Kräver sin koncentration. Eftersom han skriver väldigt långsamt. Med ett (1!) finger (snusfläckigt) angriper han tangenterna. Jag sitter tyst och tittar ut genom fönstret. Doktorn svär tyst för sig själv när han skriver fel. Tunnelbanetågen kommer och går. Det tar tid det här. Doktorn pustar och hamrar med sitt ensamma finger som en målsökande robot på tangentbordet. I fönstret står en död växt gömd bakom gardinen, det knäpper i elementet. Det är grått ute och tiden står stilla. Datorn susar och doktorns rygg är som en vit mur.

Jag flyter ut ur min kropp. Som från ett avstånd ser jag oss två i det trista mottagningsrummet. Det är som om Allt Förlorar Betydelse och Verkligeheten Förvandlas till en Kuliss. Jag känner igen det här, har upplevt detta förut. Men det är inget Déjà vu, ingen vakendröm för plötsligt faller allt på plats och jag förstår; Jag är med i en Roy Anderson film.

Igår blev jag bjuden på English Tea hos fina E i björkis. Vi mälade i oss toast, lemon curd. anklever osv toppat med blåbärspaj och lite extra fin chablis. En sund och fet liten måltid. Så mycket kalorier på så kort tid sätter fart på både det ena och det andra, hjärncellerna tex. Jag jobbar på. Och hör här nu alla GI-FANATIKER och träningsnarkomaner, det finns faktiskt mycket ett snabbare, bättre och njutningsbara sätt att inte vara lönnfet längre! Gör som jag. KOM UT!



Jag vägrar vara lönnfet längre, jag står för min fetma.

Ju äldre jag blir desto säkrare blir jag på att allt är osäkert. Det finns dock två saker som är säkert. Vi kommer alla att dö förr eller senare. Och vintern tar slut så småningom. Undrar om det stämmer eller om det är en Klintbergare som jag har hört någonstans, att det är fler människor som dör på vårarna än andra årstider. Att gamla och sjuka människor tänker att de ska hålla ut över vintern för att de längtar efter att få uppleva våren en sista gång och så dör de i lövsprickningen. Det låter alldeles för sentimentalt för att vara sant så jag känner mig ganska säker på att det är en myt, men å andra sidan eftersom en inte kan vara säker på nåt så kanske det är sant just därför.
Jag vill dö på vintern. Det är vackert med snö.

Det kändes som en början på en ny, underbar vänskap.

Våren fortsätter hos mig. nu har krokusen blommat färdigt och fruktträdet slår ut. Ahhhhhh! Okej, okej jag vet att det är snöstorm ute idag, men det skiter jag i, jag ser bara världen som i ett rosa skimmer, liksom.

Linda Benktzing, eller vad hon nu heter, hintar i Aftonbladet idag att hennes klänning som hon ska ha i schlagertjohejet är, jag citerar: Bortom Chock. Ett helt underbart uttryck som jag genast ska sno. Det passar förresten ganska bra in på henne själv också, liksom det mesta som Aftonbladet/ Expressen skriver om.
I mitt liv är brevet från CSN ( som meddelar att jag missade att betala avgiften förra månaden) just ett sådan exempel på något Bortom Chock. Inte sån glamorös dramatik kanske, men en får vara glad för det lilla.

Hälsade på på arbetet idag och fick lite färskt elakt skvaller. Inga nyheter,dock. Cheferna är lika inkompetenta och rövslickande uppåt som alltid. Allt är lika segt och trögjobbat som vanligt. Mina arbetskamrater ser ännu mer slitna och sammanbitna ut. De höj och sänkbara databorden som vi blev lovade i augusti har fortfarande inte dykt upp, trots påstötningar. Den var någon som såg att det kom någon och mätte och stod i före jul nångång, men sen dess har inget hänt...Extrapersonalen som vi blev lovade vid stor arbetsbelastning har nog gått vilse nånstans, för ingen har sett till någon sådan. Och, jag är glad att jag inte är där just nu.

Tjoho! Nu är äntligen Allrahjärtansdaghyckleriet över för denna gång! Jag tycker att det för balansens skull borde finnas en Allramesthatardag också, så jag kunde få skicka kort med dödskallar och giftflaskor på.

Tänker på den gamla tandkrämsreklamen med Björn Borg som försöker övertyga oss om att "Gula hinnan, det är känt, borstas bort med Pepsodent" Det är lika troligt som att min Gula hinna, flatvarningen skulle kunna trollas bort.
Är så otroligt trött på att alltid (nästan) känna sig iakttagen när K och jag är tillsammans ute. Vi håller ofta varandra i handen. Jag gillar det och tänker inte sluta med det, korkade DN -journalister till trots.
Det handlar inte bara om hot om våld, glåpord eller om risken för att bli spöad i gula gången. Det kan vara nåt så enkelt som att önska att folk hade nån eller nåt annat att stirra på än på mig och mitt sällskap. Önskar att jag kunde känna mig övertygad om att anledningen till gloendet var nåt annat än att två personer -som inte ser ut som det vanliga hetero-trettionånting-paret,kanske -håller hand, lutar sig mot varandra när de väntar på t-banan eller kanske pussas. Ja, tillexempel att vi hade ovanligt gula tänder eftersom vi inte känner till Pepsodent, snygga/fula skor eller konstiga frisyrer.
Men det är inte därför jag känner gloögon i nacken när vi står framför mjölkkylen och diskuterar vad vi har hemma, även om jag låtsas det ibland.

Nej,nu ska jag väl inte överdriva.Jo det ska jag. Det är en sån dag idag.
Bajsdag. Började känna mig konstig igår tror jag. Astmarossel gör det inte roligare men det är psyket, nej SYKOT, som mår mest dåligt idag. Ska jag ha mens? Nej,inte på en fortnight än, så det är inte det. Om en veca ska jag till läk. Igen med ryggen (och ja, jag får följa med själv också) och jag undrar om det är det som gör mig orolig, irriterad och lömsk. Vet inte. Orkar inte tänka på det. Sen såg vi en transfilm, igårkväll tillsammans K och Jag och den gjorde mig än mer deprimerad. " Normal" hette den och handlade om en gubbe som vill byta kön (jag tycker att vi ska börja säga "tjön" istället, för att inte förväxla kön med kön. Dvs att stå i kö.) Nå, han vill byta tjön efter 25- år som gift tvåbarnsfar och hans fru var så TAPPER och ädel som höll fast vid sin man tillslut, trots att hon inte var intresserad av sin man som kvinna. (Hon sökte upp mannens chef/vän som knullkompis för att få lite sex med en riktig machoman) Blä. Alla lyckades efter lite små missförstånd och gruff bli lyckliga. Särskilt huvudpersonen som såg ut som en gammal rugguggla i drag,stackarn. Och hans fru som spelades av Jessica Lange var så guldhårigt rekordelig (och väl bibehållen efter 25 år som god kristen hemmafru) och hjälpte mannen att beställa tantkläder på postorder. Den vuxna sonen som först hade enorma problem med sin pappas beslut att bli tant blev också snäll på slutet efter att ha slagits och återförsonats med sin far. Filmen slutar med att Frun lyfter på täcket och vemodigt tar farväl av sin partners penis. Aldrig brände det till på riktigt. Jaha. Så kan det gå. And they lived happily…
Varför får aldrig jag aldrig livva happily ever, osv? Alltid är det nåt skit som skaver.

Det bästa vore förresten om jag bara kunde få sova i några dagar under täcket med öronproppar och lite näringsdropp. Det allra bästa vore om jag kunde låta bli att äta alls. Utom kanske två morötter i kors ( det är bra när de ligger i kors, det ser mer ut då) Och under tiden ska tiden stå still eller i alla fall bli något helt annat.
Tittar på bytesannonser igår igen på Björns. Får en hel del svar men orkar inte följa upp dem så entusiastiskt som jag borde. Kan liksom inte ta ställning till nånting nu. Valsituationer ger ångest som jag inte kan hantera.Visst vore det häftigt med öppen spis, men pallar jag att bo på NB igen? Känner mig orolig av flytttankar. Är det nån idé att fixa i den här lägenhetn, när jag ändå borde flytta till nåt större? Vi behöver mer utrymme. K behöver byta sin lägenhet och flytta hit. Men jag gillar det här området, just här mellan tallarne med utsikt så jävla mycket. Känner mig trygg här. Har aldrig upplevt det nånstans där jag bott. Dessutom står det bara MITT namn för första ggn i livet på kontraktet, och det är nåt helt fantastiskt som ni som bara har varit med om samma kan förstå. Det är en mycket viktig frihetsfråga för mig. O-Beroende är denna lägenhet min. MIN. Ja idag har jag mycket att ågra över. (ågra = ha ågren över) (ågren = ångest) Och EKONOMIN. Är totalt i botten. Hur ska jag kunna leva på sjukpenning en månad, två månader till? Hur ska det bli med allt? Borde jag engagera mig mer i FI förresten? Och ska jag plugga i höst? Börja på en treårig utbildning och samla på mig ännu mer skulder? Har jag ork och råd? NÄE. Men ska jag göra det i alla fall? Vad finns det för val? Sista beställingen har redan varit och jag borde definitivt gå hem nu. Men har alla tåg gått och broar bränts ned? Kommer jag någonsin komma hem? Kan en få vara lycklig ifred nångång?

Du ska sätta dig på höga hästar, så att du kommer upp lite.
Och glöm inte, att den som skrattar bäst skrattar högst!

Det var en förmån att ha Pappa i en annan stad, särskilt som tonåring. Hans dåliga samvete var också bra att ha. Jag kunde ringa och säga att jag behövde komma bort ett tag och det var aldrig några problem. Så tacksam över att kunna vara till nytta kom en biljett från biopappa med vändande post och jag kunde fly ett tag. Och det var alltid en sån lättnad, åtminstone de första dagarna. Sen kom den kvävande känslan av kött, relationer och känslopjunk över mig där också.

Nä tidningen Bangs estetik är inte min påse helt enkelt. Funderade på om jag inte skulle ta och börja prenumerera igen, men det går nog bort. Jag tycker att den är så deprimerande ful. När den ligger uppslagen på bortet vid frukosten, så blir jag så störd att jag måste lägga över ett vitt kuvert från den öppnade posten över illustrationerna. Likadant när en läser den så måste jag vika och knöla ihop den för att slippa se nåt annat än texten ( som fö. också är läsovänligt redigerad) Som regel är alla svartvita bilder i tidningen underexponerade och med en trist gråskala som gör allt platt och bild urvalet är fantasilöst med instamatickänsla. Omslaget till temanumret om hemmet är nåt av det tråkigaste mest intetsägande jag någonsin sett. Bang är inte ens ful på nåt spännande sätt, bara beige.

Fast det var en artikel av Johan Hilton om partnervåld som var riktigt bra.

Nej, det var inga konstiga knölar sa doktorn. Men jag ska ändå få en remis till mamografi. Det känns bra. Det kändes inte bra att gå upp i SVINOTTAN, men det gick. Sov skitdåligt, kastade mig fram och tillbaka med ångestsvett. När jag var klar på onkologen släppte plötsligt spänningen och marken började gunga. Fast det kanske bara var att de höll på och spränga för nya hus vid södersjukhuset. Tyckte iallafall att jag kunde få belöna mig själv så jag köpte en Bang. Nå den var väl inte så kul. Tema hemmet. Tänkte att jag måste blåsa liv i feministådran, ja och börja försöka göra mitt bästa för att känna mig lite akademisk genusstuderad intellektuell, sådär. Livet är mer än det senast avsnittet av Los eller 6ft under, liksom intalar jag mig själv. Tar riktigt i och försöker övertyga mig själv om det men det låter (det ekar) lite ihåligt, den hurtiga tonen till trots.

Frukost intages med fördel när solen går ned, det blir så eftersom det händer så mycket skojigt på nätterna. En kan alltid hosta upp nya spännande saker. Sen har vi så intressanta ämnen att tala med varandra om. -Älskling hur ser ditt slem ut idag?
Jag har hört att en ska ge kroppen en chans att själv övervinna sjukdom. Tänker att en skulle kunna satsa som på oddset. Jag sätter en tjuga på att halsflussen ger med sig före fredag, tillexempel. Och tänk vad glad jag ska bli när jag vinner!

Gjorde ett "purity test" och fick en ny karriärhint. Jag blir rekomenderad att gå i kloster. Synd att jag inte är religiös. Men jag går verkligen igång på det sakrala. Hur kan en få mingla lite med nunnor? Retreat kanske vore nåt?

"Besudla andra så som du själv vill bli besudlad"

Åh, det är så bra! Och jag blir så kär.

Världen är galen tänker jag när jag lyssnar på Ekot medan jag diskar (duktig,duktig) och ser genom fönstret att grannen samtidigt tittar på tv-nyheterna på sin storbildstv. Förresten så är det inte världen som är galen utan människorna som lever i den. Jag vill inte veta mer. Jag vill inte vara uppdaterad, inkopplad och delaktig i allt det galna.
Nu sköljer jag min disk noga och ställer den i diskstället efter storleksordning.
Nu säger de på radion att Danmarks ambassad i Beirut brinner för fullt pga av några fula skämtteckningar som publicerats i en liten inskränkt skittidning som Jyllandsposten. Eller det är vad som anges som skäl till stenkastning, flaggbränning, upplopp och arga protester från muslimer. Fast precis som med allt handlar det ju om nånting mycket djupare som har pågått långt tillbaka i historien, funderar jag, långt innan det överhuvudtaget fanns ett ord eller ett begrepp som "yttrandefrihet".
Resultatet är just nu att människor står i varsin ringhörna och vill inget hellre än att slita upp strupen på varandra för att få rätt. Är Islam synonymt med massdemonstrationer med rasande skäggiga män som vi västerlänningar ser som potentiella terrorister som vill föra samhället tillbaka till medeltiden? Är vår grundlagsskyddade yttrandefrihet desamma som moralupplösning och västeländskt förfall? Är rätten att få supa,spy, knulla och totalt göra bort sig i BigBrother en yttrandefrihet som vi borde brinna för? Och borde vi brinna av engagemang eller i helvetet? Världen är galen, tänker jag. En en fras i en gammal Hola Bandolalåt från 1973 poppar upp i mitt huvud

HUGGET SOM STUCKET
Abborre med kvicksilver och nitrit fylld file
eller blyförgiftad anka med tomat a la DDT.

Dom säger jämför och vraka
lär dig att skrapa faten.
Men jag säger hur kan man välja
när man knapp orkar svälja maten?

Professor eller domare man bara säger vad man vill bli.
Och sen pantar man det man tror på så ser dom till att man blir rik.

Bara jämför...

På måndan kommer en och säger moderat såklart!
På tisdan kommer nästa och säger folkpartist, javisst!

Bara jämför...

Lena och Kristina dom har tävlingar i bröst.
Dom kommer hem till mig på nätterna
för att jag ska säga vem som har störst.

Dom säger jämför...

Man kan gasa sig av ensamhet
för att ingen hälsar på.
Man kan skjuta sig när stressen
och konkurransen blir för svår.
Man kan hänga sig för att diskmaskinen
inte är betald.
Man kan bli gammal och föraktad
och sen kola helt normalt.

Bara jämför och vraka
lär dig att skrapa faten.
Men jag säger hur kan man välja
när man knappt orkar svälja maten?

Världen är galen tänker jag när jag lyssnar på Ekot medan jag diskar.

Det finns liv därunder snön, allt ligger och väntar på att vakna. Det kommer att bli vår igen och jag kommer att få känna den där ljumma vinden som stryker mjukt över mig som en hälsning när jag går i skuggan under tallarna, uppför stentrappan på väg hem.

Det här är min favorittall, vi brukar ha långa givande konversationer när jag sitter vid köksfönstret och äter frukost. K blir ganska svartsjuk ibland på min dendrofili men jag säger att det är ingen fara för än så länge har hen mindre skäggstubb än tallarne och jag gillar inte att bli riven i ansiktet när en ska hångla.

Det måste bli ett besök hos doktorn på måndag. Gå upp i SVINOTTAN och plåga sig ned till vårdcentralen- min favorit sysselsättning! K har tappat rösten helt och skriver meddelanden till mig i en liten anteckningsbok. Jag läser vårdguiden. Inte bra. Hypokondrikern i mig vädrar livsluft. Det börjar med förkylning och slutar med livsfarlig haslböld. Eller kanske körtelfeber? Hm.

Baka goda kanelbullar och sen äta upp dem. Detta kräver, att jag är frisk( nåja) så att jag orkar göra och knåda deg,att jag kan göra det hemma hos nån god vän som har en normal ugn istället för min livsfarliga kassa gasugn och att det finns någon att dela denna upplevelse med som vet att förstå det ångestdämpande i denna handling. Det är mycket bra med kanelbullar mot ångest och oro. Doften, påminner om trevliga (verkliga eller fabricerade) barndomsminnen. Smak och doft av kanel och kardemumma är bättre än dyr aromaterapi. Intag av kolhydrader en masse gör dig lugn och fin som om du tagit en valium. Värmen från ugnen tinar upp frusna och stela leder. Ugn, förresten är ju en symbol för livmoder alltså kan man identifiera sig med bullarna som åker in i ugnen där de blir fina, goda skapelser som alla vill ha. Tänk kanelbulle= frid, lugn, sensualism, livmoder, återfödelse, lycka!

Ynklig är jag idag. Sjuk och eländig och ingen DN. Men jag sträckläste Erlend Loes Fakta Om Finland och skrattade hystriskt fast det värkte i bröstet och jag började hosta. Det är inte många böcker som får mig att skratta högt så den var nog ganska bra. Annars är det inte mycket roligt. Fast jag hade en fin stund framför Insider igår. Fanatisk evangelism i kombination med svart polotröja och galet leende fru evangelist fick Åke Green att framstå som en blek och trött liten surgubbe. Jorå, Gajfestival verkar ju spännande Åke! Men det mest kvardröjande intrycket av hela programmet blev ändå att Kristna - homogajs eller inte- är enna underliga.

Från kristna fundamentalister. Fast det vore ju rätt koolt att kunna kalla sig evangelist i telefonboken. Jag kan inte hajja varför människor går på hela den där bibelprylen. Obegripligt tragiskt det där med religion. Muhammad, Jesus och jultomten samma nys.

Vad betyder det egentligen? Antar att det ska tolkas som att livet ska hållas uppe. Att med hjälp av vissa åtgärder fortsätta att få hjärtat att slå och pumpa runt blod i kroppen så att det inte uppstår celldöd och syrebrist i hjärnan, kanske? Jag är ingen hejjare på medicinområdet, vet inte vad som är det korrekta sättet att beskriva det Men jag tittar för mycket på Cityakuten sent på natten och får konstiga drömmar. Inatt drömde jag att jag hade ett långt och livsfilosofiskt samtal med Dr Carter. Jag sa att jag tyckte att en kunde tolka det uttrycket som om att det finns en massa spunk och annat blaj som tar ens livsutrymme och tid. Alltså en mängd störande åtgärder som en är tvungen att lägga energi och tid på så att en liksom aldrig får komma fram till sitt eget, personliga liv och det som en verkligen VILL göra. Det störande momenten som uppehåller en kan vara tex. sitt trista jobb, städa garderoben, ha relationer, betala räkningar osv. Carter kisade och log mot mig sådär fint som bara han gör, nickde eftertänksamt och sa: -Yeah, you are absolutely right, I know what you mean. Och så var jag med i Cityakuten, det var fint. Sen drömde jag vidare om att jag skällde ut en fd(?) vän, numera bekant och kom på ett bra nytt ord -Irrelationer. Dvs Irrelevanta Relationer. Just det. Och de ska bort helt enkelt! Ge mig mitt lebensraum tillbaka! Jawohl.

Just nu står hela transtugget mig upp i halsen. Blir så vansinnigt trött på att höra allt skit om hur "riktiga" män eller kvinnor är. Vad är det som gör att det är plötsligt så ok och samt önskvärt att vara mansgrisig som färdigopererad transman? Är nyckeln till att vara slutgiltigt äkta manlig den att anta en patriarkal mansroll med hull och hår? Skulle världen i stort förändras till det bättre då? Berörs en som individ mindre av att föreställningarna kring kön kommer att handla om den andra, något mindre halvan med mer makt? Sorry, tror inte det. Större chans med en trisslott. Och nu är jag jävligt oPK men det skiter jag i. . Kontentan är den jag bara blir mer och mer övertygad om att det inte finns något som en "riktig" man / kvinna.

Oftast när en är riktigt sjuk så att det verkligen är läge att be om en massa tjänster och ompyssel så brukar det för det mesta oturligt nog bryta ut när en är riktigt ensam är ledig eller har semester. Så icke denna gång. Jag kan få mycket sympati och te. K har väldigt svala händer som passar på min panna. E tycker mycket synd om mig och ber om ursäkt för att han har smittat mig och undrar om jag vill ligga bredvid och titta på Simpsons. Men det orkade jag inte. Då är en sjuk På Riktigt.
Nu är det inte bara halsen som jävlas. Magen har totalt sammanbrott. Ont ont och annat kajko som får mig att kasta mig in på muggen och stanna där en lååång stund. Då får man city tidningen ordentligt läst. När en är lite feberdizzy gör det inte så mycket att läsa samma tidning 15 ggr. Jag läste fel hela tiden. Fundrade en stund i mitt omtöcknade tillstånd varför en statlig myndighet som sysslar med att slänga ut flyktingar uttalar sig i bakverksfrågor. Läste " Imigrationsverket tycker inte att tårta är oätligt." Oetiskt skulle det förstås vara. Jaja. Fram för flera etiska tårtor. Eller varför inte etniska tårtor? Kanske estniska då? Bara jag får champagne till så. Fast det kanske får vänta ett slag.

Värre och värre. Pepparmyntste hjälper inte. Det går inte att svälja utan att grimasera. Ont. Synd Om Mig.

för jag har ont i stavet.

Nå det borde inte vara så svårt att få ordning kan en tycka. Allt handlar ju om logistik. Men mina väderkvarnar slåss mot valspråket : Varför inte skjuta upp det du kan göra imorgon? Jag behöver hjälp. Fäng svejs mästare, var är du? Jag har så jävla svårt att slutföra mina projek och tappar ständigt fokus. Fastnar i nåt gammalt tyg, det här tjusiga kan ju vara bra att ha nångång till en Lampskärm/tehuva/matta eller nåt! Eller detta jätteroliga nummer av Zon som jag glömt ochsom måste läsas eller mina 10 år gamla krokiteckningar som jag måste kolla igenom, osv. Och var ska en lägga allt som en hitar? På ett nytt ställe som genast börjar likna en arkeologisk fyndplats... Hilfe! Jag är en samlarmänniska utan mål och mening. Jag kommer att dö i en lägenhet men metervisa högar av tidningar och lump kvävd av dammråttor.

Anna Karin Hammar har en halvhelig brorsa som ska hoppa av jobbet som ärebiskop. Att AK Hammar också identifierar sig homosexuell och kvinna såg jag härom dagen på TV och det är väl coolt att hon vill ta över efter KG. City tidningen hakar på och vill ockxå vara queera, det kan man se i den lilla notisen med bild där AK citeras "Det har inte avskräckt utan snarare inspirerat mig till att Gud brukar de människor som Gud vill ha. Anna Karin Hammar, bror till ärkebiskop Kg Hammar, kandiderar till broderns post när han avgår"

Fast lägg huvudet inställsamt på sned så går det bättre. Allt går bättre då.

Det är inte så långt kvar. Bara ett halvt år till sen blir det kanske sommar. Fast aldrig mer kommer jag tillbaka just HIT. Ortopeden idag var en riktigt patriarkal invandrarman av den gamla stammen som höll under hela undersökningen höll blicken stadigt fäst 20 centimeter ovanför mitt huvud (förutom då han med en min av äckel sneglade på mina kängor). Innan han seglade ut ur undersökningsrummet med blicken fortfarande i fjärran frågade han om jag var gift. Nä, sa jag men jag har en partner men hon bor inte hos mig hela tiden. (och hur i helvete fel är det inte att säga hon om hen, men om jag hade sagt det hade han fattat ännu mindre.) Ja, och så har jag två barn som är hos mig varannan vecka. Hmm...eh...Jaha, sa han och såg konsternerad ut, då kan du kanske få hjälp med det som är för tungt för dig. Var det nåt mer du ville fråga om? Jassåru, tänkte jag du har förmodligen ingen jävla aning om nånting eftersom du inte tänker ge mig ett enda svar .

Om en ska blogga så ska man väl skriva om saker en gör? Mitt liv är så otroligt händelsefattigt och oglamoröst så att det är en förolämpning mot alla spännande och begåvade människor som skriver så vitsigt och engagerat tänker jag. Men så kom jag på att jag faktiskt har gjort en spännande sak i helgen faktiskt. Jojjominsann.
Åkte tillsammans med C till favvo E för att promenera och käka midda.
En kände sig lite som en riktig mänska när en prövade på det där sunda livet med skogspromenader. Jag fortograferade mycket under tiden och hamnade snabbt på efterkälken. Fortografera gör en när en går omkring och tar många bilder snabbt. Det var äckligt vackert i skogen och folk som åkte skidor och promenerade omkring där såg så friska och förnöjda ut så att jag började undra om de var statister i en knäckebrödsreklam. Men fint var det iallafall.
Jag vill flytta närmare Björkhagen. Det känns så norsk. Och en kan gå på tur så mycket en vill. Sen gick vi hem till E i Björkis och drack irishcoff- äsch, kaffe med whisky, socker och massa grädde. Det var gott och jag måste ha blivit väldigt packad framåt natten efter en massa vin och mer sprit ty jag hade tydligen babblat om alla gånger jag har blivit intervjuad i olika sammanhang (enligt C som också blev lite på lyset minsann). Jag skäms sådär lite obestämt som en gör när en inte själv kommer ihåg riktigt vad man sagt. Jag har bara ett diffust minne av att min mun rörde sig en massa och frambringade en mängd olika ljud som blev till prat eller nåt.

I morgon ska jag till ortopeden. Jag är rädd.

Välkommen till min nya blogg!